Vinveckan som varit - #45

Japp. Trogna läsare har noterat veckobrevets sena publicering. Sjukdom har återigen hälsat på och av någon anledning är det tjejtrojkan som råkat illa ut; naturligtvis med stortjejen i ohotad ledartröja. Vakandet har sugit musten ur den lilla energi som fanns och sena kvällar, läs nätter, har snarare använts till att författa rapporter med deadlines.

Men skam den som ger sig, särskilt när det finns så mycket att berätta! Som att jag så sakteliga åter är på väg bli nebba-freak efter ännu en sittning som visade Piemontes världsklass! När man får ett ofattbart stort vin för etthundranitton euro's och trettioåtta-års ålder då inser man hur knasig och ologisk unga viners prissättning är.


Ut på nätet, sök moget storslaget vin och betala mindre än många ynglingars pris! Europa är fullspäckat med kunskap och kompetens bland vinhandlarna - lär känna dem och en ny vinvärld öppnar sig!

Välkommen läsa vinveckan som varit - den 45:e i ordningen!

*

Ni som läser mitt veckobrev har redan stött på Amaroneskandalen i Danmark där en superbillig Amarone visade sig vara allt annat än just Amarone. När det italienska jordbruksministeriet nu börjat nysta upp härvan har även Piemonteproducenten Dessilani fått sig en törn. Tydligen har nämnda producent blandat olika viner och kallat det för Amarone. Ingen rättssak dock och ännu inget bekräftat från ministeriets sida.

Saken har främst blivit stor i Danmark då Dessilani haft ett femton år långt samarbete med Carlo Merolli och danska B.T. hävdar att Merolli, enligt italienska jordbruksministeriet, är rejält insyltad i den härva som medfört att ca120 000 flaskor uttunnad Amarone sålts i danska livsmedelsbutikskedjan SuperBest under två års tid.

B.T. hävdar, att enligt ett pressmeddelande från italienska jordbruksministeriet, så har en känd och berömd producent i Fara Novarese, med stöd av en lokal handlare, räknat ut ett system hur man kan mångfaldiga mängden Amarone och Ripasso genom att förtunna med franskt bordsvin.

I pressmeddelandet från ministeriet antyds att den lokala handlaren ska ha varit med om att utveckla 'receptet' för förtunnad Amarone men det stannar vid just antydningar. Merolli har inte blivit kontaktad av ministeriet som inte heller menat att nämnda vinhandlare skulle vara djupt involverad. Carlo Merolli själv bekräftar att det är han som är den lokala handlaren som omnämns men att han varit agent för Dessilani i drygt femton år, och att i samband med att myndigheterna gjorde husrannsakan, fann de fakturor och korrespondens med Merolli.

Carlo Merolli anser sig naturligtvis orättvist anklagad och har anlitat advokat som ska etablera kontakt med italienska jordbruksministeriet och få rätsida på saken. Läsaren hålls uppdaterad i vinhandlarens nyhetsbrev. Kan du italienska - läs mer på jordbruksministeriets sida!

*

Vi stannar i Italien och i Piemonte. Helgens sittning var en av de mest fantastiska jag varit med om på bra länge och de tio Barolis och Barbarescos som provades från det legendariska året 1971 var i flera hänseenden minnen för livet. Krydda en sådan sittning med ett Vor- und Nachspiel som stavas Klaus-Peter Keller Grosses Gewächs, Giacomo Conterno Cascina Francia, Rancia Riserva, Quinta do Noval Nacional och en närmast utdöd stil i form av en Quinta do Pesoes från Carcavelos - ja ni förstår själva.


Alla flaskor hade inhandlats hos Stefan Töpler i Siegen, Tyskland och en bättre Piemontekännare är svår finna. När dessutom en 1971 Pajoré från kultkillen Enrico Giovannini Moresco hängde med för EUR 119 och presterar i absolut världsklass; ja då är det svårt förstå varför folk rusar efter snordyra ynglingar med blott tre-fyra år på nacken.


När en 38-åring visar vitalitet, spänst och frukt trots nästan fyra decennier så är det värd all respekt. Den storslagna Pavie-vertikalen i all ära men jag kan inte smälta den oförglömliga elegans och charm som Pajoré utstrålade. Snälla, unna dig en flaska innan det är för sent!

*

Pajoré i all ära men ganska nära förstaplatsen var även Marcarini's sagolika Brunate (96 p). Den renaste violton du kan tänka dig är det första som vandrar in i näsborrarna och lustfylld är doften raktigenom. Vital smak i övrigt med lätt tjärig ton, färsk tobak och rödsyrliga bär! Elegansen är snudd på vassare än Pajoré men kanske ändå saknar det där lilla för att lyfta upp den till absoluta toppen.

Men onekligen ett glas La Morra som vandrar in på min topp-fem över bästa Nebbioloviner som inmundigats. Vilken kväll!

*

Nämnde jag förresten Pio Cesare? Standard-Barolon (95 p) levererade som vore den från ett högklassigt läge och det är inte utan man undrar hur det hela gick till! Och vingårdsläget Pora (93 p) från allas vårt älskade Produttori del Barbaresco; lite rustik men oj vilket liv!

Frankofilen i mig får allt svårare försvara sin tidigare ohotade position på tronen och mitt i all Nebbiolo-yra trillade det visst även in en låda Monviglero från Frattelli Alessandria på mitt annars franskdominerade konto hos Berry Bros & Rudd.

*

Jag har genomskådat tricket och så tycks även övriga vindrickande befolkningen i Sverige gjort. Tredje torsdagen i november månad är ett jippo som knappast står för kvalitet. Beaujolais Nouveau är inte bara snuskigt dyrt för absolut ingenting, det är också ett förbaskat tråkigt vin.

Men naturligtvis är Gamay-gamarna värda all respekt som lyckas pumpa ut miljoner och åter miljoner liters skumbanandoftande bärsaft som nätt och jämnt hunnit erhålla epitetet vin. Inventarier vad är det?

Kosingen strömmar in på kontona och vinböndernas marknadstrick är klockrent. Men uppenbarligen är den svenske vinkonsumenten smartare än så; eller är det rätt och slätt så att allt som inte kommer på dunk numer är ointressant? Nouveau på BiB kanske vore något?

*

Provning för Apoteket och på agendan stod Portugal. Härligt få chansen entusiasmera 55 deltagare och ge portugiserna en skjuts i rätt riktning! Först ut en strålande sval 2008:a Soalheiro (88 p) som sedan följdes av fyra röda; Quinta do Crasto's instegsvin i årgång 2007 (89 p) är förförande bärfruktig och mineralbitig. Helt befriad från ek är det ett strålande alternativ till Cotes du Rhone. Tankarna far nämligen till Rhones lika renklingande frukt och faktum är att årgången är mycket lyckad även i Dourodalen.

Esporaos förförande och läckert ekrostade nollsexa är omöjlig motstå i vinprovningssammanhang. Första intrycket är att detta håller inte, men med tid i glaset växer komponenterna och syran blir mer närvarande. Blandade druvor i form av Aragones, Trincadeira, Alicante Bouschet och Cabernet Sauvignon. Vill du känna nya Portugals potential utan att bli ruinerad är detta valet (90 p).

Domingos Private Collection stod för en nollsjua Touriga Nacional. Tyngre, tätare och med bättre närvaro än tokhyllade Vila Santa. Visst en tjuga mer men det är det värt (87). Ett vin lirade i sin egen liga och det var Mouchao's unika, fascinerande och superbt balanserade 2003:a. Tallbar, mynta, svarta oliver och röd ren frukt är så spännande och det täta smaken, fint inlindad i såval syra som strävhet är lång, mycket lång. Inget snack om saken; 2003 må vara ett problematiskt år i många regioner men i Alentejo, och flera andra områden i Portugal, är man världsmästare på att hantera värme (92 p).

*

Anders Linderoth är historia i BoIS. Trots en säsong kvar på kontraktet får han gå och BoIS är sin tradition trogen att sparka tränare. Nu verkar det ligga en hel del schismer bakom; inget förtroende bland spelarna, långväga pendlande och ett svalt intresse för sitt jobb. Ny tränare sägs redan vara klar och nu kan man blott hoppas det blir en tränare med hjärta för klubben. Jörgen Pettersson sägs bli assisterande - kan man hoppas Andreas Jacobsson blir tränare?

*

Ode to a masterpiece!

Flaska 5588 av 12555 producerade 1971 Pajoré öppnades igår. Tillsammans med ytterligare nio stycken Barolis och Barbaresco frän nämnda år. En trilogi lyfte mot himmelska höjder och nådde nivån där ord inte längre kan beskriva känsloläget. Av dem var det främst en som lär etsa sig fast till senilitet slutligen suddar ut den orgie i elegans som Giovannini Moresco's Pajoré enkelt kan beskrivas vara kvintessensen av!


En gång hyllad som en av de stora och de få årgångar Enrico Giovannini Moresco producerade från Pajoré-läget är än idag viner det talas om. Tyvärr finns inget kvar från Moresco-eran i och med Enrico's pensionering och försäljning av marken till Angelo Gaja. Men tack och lov är jag inte den enda vinromantikern att drömma om att få prova 1971:an som beskrevs som varandes årgångens Barbaresco av den idag legendariske vinkritikern och Italienkännaren Sheldon Wasserman.


Wasserman fortsätter i sin hyllning till Pajoré och beskriver den som:

"full-bodied, richly flavored wine of immense proportions, a fuller, more assertive style of Barbaresco"

Om Moresco skriver han:

"One of the major reasons for its bigness and intensity is that Moresco believed in harvesting late, waiting until the grapes were totally ripe, despite the obvious hazards, and also in limiting the size of his yields by severe pruning.”

En filosofi i området som på den tiden var helt okänd och som först såg dagens ljus i Barbaresco med de stora 1990:orna. Med andra ord; en man tjugo år före sin tid!

Även Angelo Gaja sägs ha haft 1971 Pajoré som referensram för stor Barbaresco och kämpade, efter att ha provat Pajoré, med att förvärva Enricos marker - något han slutligen lyckades med i och med han fick in en fot 1979, och slutligen förvärvade marken 1985. Den åldersstigne Moresco behöll emellertid 5% av marken för eget bruk.

Pajoré värderas högt i Piemonte. Med sin topografiska struktur, upp till 300 meter, och sydplacerade sluttning finns förutsättningarna för stort vin. Och vilket vin det är!

Fällning likt en vintage port och en färgskala som skickat mig till Bourgogne om jag inte vetat. Vinet korkas upp men tillåts stå utan att det dekanteras i drygt fyra timmar. Precis innan servering dekanteras 1971:an och då startar bombardemanget av intryck!


Den vackert rubinröda färgen med tegelkant är bara den underbar skåda. Doften är tokintensiv även om den inleder lite försiktigt med främst järniga toner. När så bouquet'en blossar upp kommer rosorna, de röda syrliga bären, lakrits, finstämda fat och jag inser ganska snabbt att det är ett vin som är meningslöst dissekera; Pajoré är helt enkelt för sublimt och komplext för sådan verksamhet!

Att det bara fortsätter ösa på och växer i glaset gör respekten än större för 1971 Pajoré som är en het kandidat till att leta sig in bland de mest väldoftande viner jag haft i ett glas.


Smaken är på ett märkligt vis såväl slank som ganska fyllig. Elegans är signum även i smaken och den långa intensiva attacken i gommen släpper inte på ett par minuter. Blommig och rödfruktig med ett svagt drag av tjära och järn. Så läckra fat. Känslan av fruktighet i en 38 år gammal Barbaresco är inget annat än respektingivande och känslan av lite kvarstående ungdomlighet skickar ilningar av välbehag längs ryggraden.

Lång renklingande eftersmak avrundar denna storslagna upplevelse och känslan som vaknar till liv i en är av sådan art att jag vill skriva dikter, träffa mannen bakom mästerverket, förstå hur jäst druvsaft kan generera obeskrivlig lycka och bara rätt och slätt dricka 1971 Enrico Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré resten av livet.

Stefan Töpler är mannen som grävt fram flaskan för kvällen ifråga. Med tanke på priset EUR 119, kontra upplevelsen, kontra 12555 producerade flaskor, kontra 38 år, är det ett möte alla vinälskare därute borde unna sig en gång i livet. Jag borde avsluta med att säga betyg på Pajoré är i sammanhanget underordnat och inte utdela ett sådant men för referensramens skull; 97 p. Pajoré träffade mitt i prick i mitt känslocenter, och jag behöver denna typ av vin för att med jämna mellanrum påminnas om varför jag pysslar med det här....

Vinveckan som varit - #44

Varför välja att promenera i lugn och ro till bussen eller spårvagnen varje morgon när man kan springa? En sak som historien lärt mig är att jag är oförbätterlig och varje morgon är den andra lik - mackan i handen och snabbt ut ur dörren. En psykologskolad skulle mumla något om spänningssökande i vardagen och att jag får kickar av att nå bussen i sista sekund men nej; jag är bara usel på att planera min morgon alternativt en tidsoptimist.

Så en dag i veckan; mackan i näven, och bussen nås i sista sekund. Av någon anledning rusar jag och käkar min macka samtidigt och får något frö i fel strupe. På bussen kittlar naturligtvis brödresten något ofantligt och jag hostar till ett par gånger. Aaaahh! Smitta, spetälsk i vår närvaro! Folk stirrar som om jag vore pestsmittad och i någon sekund känns myteri på buss 221 vara det som övervägs av medpassagerarna i min närhet - särskilt när de blickar som levereras är av mördande karaktär.

Frågan är vad göra; börja förklara eller nonchalera? Tror jag hostar lite till för att reta upp alla som dömer i förtid i dessa spetälsketider. Kom igen; folk hostar alltid under höst och vinter, särskilt vi som springer och jagar bussar med mackan i munnen!

Välkommen läsa veckans vinkrönika som kämpar febrilt med att hålla sinnena lugna och inte stirra iväg i alltför positiva ordalag!

*

Jag måste lära mig innebörden av BYOB. Någonstans längs vägen har jag slängt in ett extra B och fått det till BYBOB; Bring Your Bottle Of Bordeaux. Bordeaux-tok som jag är lyckades jag än en gång få med mig en Bordeaux när Finare Vinare bjöd in till blindprovning och egen medhavd flaska var tema. Men för en gångs skull var förvirringen närvarande bland deltagarna när min åldersherre från Saint Emilion skänktes, och det var till en början blott en herre som envist klamrade sig fast vid Bordeaux. Nu var det en tuff sak finna men 1981 Chateau Ausone (92) visade hur fantastiskt hållbar klassisk Saint Emilion är, och bjöd på en magnifik doft och slank, järnaktig smak. Mognad regerar!

I övrigt dök det upp idel storslagna viner och utan tvekan var det en av de bättre och roligaste BYOB's på bra länge - kanske den bästa? För när man lägger ut med en 2007 Mazis-Chambertin (95) från Olivier Bernstein är nivån satt och gåshuden ett faktum!

Braida deltog med två superba Barbera's i form av 2004 Ai Suma (91) och den stora fågeln, 2000 Bricco dell' Uccellone (92) i underbar mognadsskrud. Pessac-Leognan representerades i form av en urläcker och skönt elegant 1998 Chateau Smith-Haut-Lafitte (93). Jag var i Saint Julien. 11 år gammal och visst klarar den moderna Bordeaux-stilen att lagras!

Clos des Papes 2001:a visade musklerna i kombination med begynnande mognad och elegans men främst föll jag för väldoften (94). Alain Voge stod för kvällens luring och det tog bra tid innan vi landade i Syrah-land. Och Cornas. Och 2003. Vieilles Fontaines var atypisk men ett vin jag gärna skulle vilja vända tillbaka till om sju-åtta år (90).

Ska jag fortsätta? Nysläppta 2007 Amon-Ra (92) är en koncentrerad och välgjord sak men inget som kickar igång mig. Omprovning när allt lugnat sig skulle jag gärna vilja, för just nu är det för mycket av allt. En av kvällens stora upplevelser för min del stavas 2003 Pajé från Roagna! Oj! Wow! Vid sidan av Conterno Fantino's 1997 Sorí Ginestra tidigare i höst är det min främsta Nebbiolo-upplevelse i år. En 2003:a! Än en gång ett bevis på att en årgång inte ska generaliseras även om denna var något atypisk - men det är väl vad vin handlar om - variation (95)!

Slutligen en slamkrypare för att sällskapet skulle få gräva djupt i hjärnans vinbank. Prestigevinet 2004 Eisner är en Blaufränkisch från Neusiedlersee och biodynamiske Toni Hartl. Gamla stockar, första försöket i 2004 och en skön kompost-aktig stil med lätt grön ton och kryddighet. Snygga dyra fat. Bourgogne och Rhone är gissningarna innan plötsligt, efter många om och men vänts, Österrike kommer på tal. Personligen får jag Bourgogne-vibbar och gillar stilen - Hartl är en vinpersonlighet värd att följa (93). Vilken kväll!

*

Agriculture Biologique. Ekologiskt jordbruk. Det är på modet att kunna stoltsera med något KRAV-liknande på etiketten - åtminstone när vi talar billigare viner.

En trevlig utveckling och när jag stöter på en 2005 Chateau Busqueyron från Bordeaux till EUR 6,50 med nämnda gröna symbol på etiketten blir jag naturligtvis nyfiken.

Busqueyron är ett enkelt Bordeaux-vin men med allt i balans. Mognad, röda bär, örtighet, jord, gräs och en lätt unken torkat hö-ton. Lätt, balanserad smak där återigen den fina mognadstonen gör sig tillkänna. Snälla tanniner, lätt syrlig mitt och bara ett helskönt matvin. Bordeaux' tusentals odlare rymmer flera Busqueyron. Det gäller bara att finna dem kära importörer (84).

*

En ny bok om Champagne har nått hyllorna, i alla fall i Danmark. Mads och Mia Rudolfs Champagnebibelen har fått mycket ros och för alla fantaster av vinet kanske ett inköp kan vara på sin plats? Vackert illustrerad och kanske mer för oss vinromantiker än Juhlin's mer faktaspäckade verk. Intresserad? Kolla då här.

*

Michel Jamais kallar till mat- och vinkväll på Villa Källhagen och i glasen är det endast Mondavi! Fyra rätter, alla ytterst välgjorda, presenteras med olika Mondavi's i glasen; allt från den helsköna 2006 Napa Valley Fumé Blanc Reserve To-Kalon Vineyard (90) som matchar en rödingfilé ypperligt, till en härlig och klassisk 2001 Cabernet Sauvignon Reserve (93). Prestigevinet fick dock se sig besegrat av 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon (91) till en oxkind bräserad med vinbär och serverad med en kräm av potatis med rostad jordärtskocka, samt friterad ostronskivling och svartrot. Kvällens rätt och den 'enklare' Napa-cabben var en höjdare till maträtten! Tack för lektionen Michel!

*

Öl med hög alkoholhalt har jag en naturligt misstänksam inställning till, om det inte står Belgien på etiketten. Jo, jag vet min ölkunskap är begränsad men när den långe jugoslaven har med en Mikkeller vid namnet Beer Geek Brunch Weasel stiger förväntningarna. Mikkeller är kul följa och även om vissa provade flaskor gett mig rysningar har andra varit bland mina bättre ölupplevelser.

Weasel är ett av dem! En kaffestout som är producerad på den exklusiva Kopi Luwak, världens vid sidan om Blue Mountain, dyraste kaffebönor. Marknadsgrej eller ej, vad vet jag, men smakar bra som attan gör det och inte för en sekund tänker jag på alkoholhalten 10,9% som ölet når upp till. Kopi Luwak förresten; framställt från den indiska palmmårdens avföring där bönan, som är mårdens favoritföda, transporteras hela vägen genom tarmsystemet innan den grävs fram för kaffeframställning! Något för Discovery Channel's Dirty Jobs?

Ett sanslöst läckert öl med rostade kaffetoner, bränt socker, mörk choklad och en gräddig krämighet. Fantastiskt! Vilket lorte-öl som Mikkeller själv kallar det!

*

1999 Piemonte får en ordentlig genomgång av danske René Langdahl Jörgensen i Gastro. Läsningen är onekligen intressant då vinerna som provats visade den inte hade samma klass som exempelvis 1996 som den jämförts med, men att de var mer tillgängliga och behagligare i sin tanninstruktur. Dock var det flera som redan var på väg nedför och sitter du på nittionio kanske det är dags börja prova? Hela artikeln kan du läsa här.

*

Den svenska fotbollssäsongen är över. Assyriska mäktade inte med uppgiften att fälla DIF men Superettan lär ändå bli hyperintressant nästa år. Idel klassiska lag och när såväl Hammarby åkt ner och Brage, Degerfors och Öster tagit sig upp är det upplagt för större publikintresse. För oss BoIS:are är det frågan om man ens kan ligga i mitten nästa år. Något av ett stålbad måste starta och proffssatsningen är över för denna gång. Dags att återgå till att dela bolltrillandet med sitt nio till fem-jobb!

*

What's the buzz?

"What's the buzz. Tell me what's happening. What's the buzz."

Jodå, visst är det apostlarna i Jesus Christ Superstar och precis som lärjungarna följde Jesus har Alain Graillot fått sin trogna skara som hänger med i ur och skur. Och visst har många årgångar av Alain's Crozes-Hermitage varit härliga viner - dessutom sympatiskt prissatta. När nu 2007:an släpptes i november var det så åter dags för vuxna människor köa för att få sin ranson av vinet. För Alain Graillot har numer nått en nivå i Sverige där det tycks likgiltigt vad som produceras; folk ska likväl äga.

Att Alain-hetsen är ett svenskt fenomen råder ingen tvekan om. Graillot's viner är enkla få tag på ute i Europa och rycks knappast väck från hyllorna i ett nafs. Givetvis för att utbudet av bra Crozes-Hermitage i många avseenden är bättre, men också på grund av avsaknaden av ett detaljhandelsmonopol som bidragit till att stöpa landets vinjournalister i samma form.

När så Alain's viner nådde Sverige var det mer eller mindre en unison vinjournalistkår som sjöng lovord om denna Crozes-Hermitage. De lyriska omdömena fortsatte år ut och in och 2007 har inte varit något undantag.

En som är oenig är den allsmäktige Robert Parker som i årgång 2007 ger vinet ifråga 83 poäng. Egentligen inte ett blekt betyg men dock långt, långt från vad man tycker på expertfronten i Sverige. Onekligen lockas då åtminstone jag till att se vart jag själv står och vem man ska/kan lita på. Tack vare Ulrik, a k a Vinovis, som hade vänligheten bistå med en flaska, kunde nollsjuan följas under helgen.

Korken åker och jag undviker dekantering då jag har för avsikten se hur vinet utvecklas över två dagar. Inte så mörkt som jag kanske förväntat mig färgmässigt. Doften är emellertid något av en skolboksversion av nordlig Syrah och jag förstår det är lätt ryckas med. Jag gör det själv också. Sval doft som drar åt såväl hallon som lite mörkare bär, järn, lagerblad, olivspad, vilthängt, tändsticka och en lätt grön ton. Störtskönt dofta på även om det inte är stort på något sätt.

Förväntningarna är på plats i och med den lovande doften men grusas ganska rejält smakmässigt. Visst är det skolboks-Graillot med sin sköna torrhet och knivskarpa Syrah-syra men det stannar lite där. Lite väl tunn kropp, som dock inte behöver ses som negativt, men då jag även finner ett ganska störande grönstjälkigt drag och en långt från angenäm efterbeska, är smaken en rejäl besvikelse jämfört med doften. Beskan må så vara; kanske försvinner den med ålder men stjälk är stjälk och det blir inte bättre med åren. Eftersmaken huggs av ganska snabbt och lämnar blott en känsla av obalans kvar.

Dag två. I hopp om att beskan kanske tonats ner något, och för att få en bedömning av någon som inte känner till vinet, tar jag med den till våra vänner när vi lagar gemensam söndagsmiddag. Nyfiken på att höra deras utlåtande, och ja, de vågar vara ärliga, så skänker jag upp till oss.

Personligen upplever jag vinet mer obalanserat andra dagen och dessutom har den fina doften glesnat ut en aning. Beskan och stjälkigheten försvinner inte till maten utan har kommit för att stanna. När jag ber om intryck från de andra är första frågan de ställer; vad kostar det? Patriks spontana kommentar är att han köper viner för en hundring som han tycker bättre om och att det här inte alls tilltalade honom.

Väldigt långt från någon fyndstämpel i min värld och för 188 kr finns en uppsjö bättre viner välja bland. Robert Parkers poäng är snål för den fina doften kan man inte bortse från. Helhetskänslan är ändock att han är mer rätt på det, åtminstone jämfört med min egen uppfattning, och med diverse fyndstämplar i åtanke.

Nu är 2007 en med all rätt hyllad Rhone-årgång men det är lätt glömma bort hur stor regionen är och att terroir varierar betänkligt. Norra Rhonedalen var långt från den succé som 'södern' fick uppleva, och min bedömning efter en provad flaska av Graillot's 2007:a, är att Alain är långt från vad han normalt är kapabel prestera.

(2007 Crozes-Hermitage, Alain Graillot, 87 p)

Vinveckan som varit - #43

Utsikten är det då inget fel på. Såväl Fjäderholmarna som Nacka syns från Mölna Strand där hon sitter och blickar ut. Jodå, Lidingö har sin alldeles egna lille havfrue - eller havsfröken som statyn heter. För att undvika våra gäster från Köpenhamn drabbas av akut hemlängtan passerar vi henne för allmän beskådan under vår söndagspromenad på ön.

Fast nu har Rieslingfantasten Jesper sett till att saker och ting är som sig bör hemma genom att ta med sig fem läckra halvflaskor av livselixiret från Mosel; helgens provningshöjdpunkt med andra ord!


Mosel, Colares, Barbaresco och Alvariño; helgen bjöd på många vinupplevelser men den allra häftigaste stod nog ändå Borgogno för. En flaska Chinato som glömts bort några år möttes till en början av skepsis men visade sig ganska snart vara alldeles underbar!

När danskarna är på besök vankas bra vin! Välkommen läsa veckans vinkrönika - den 43:e i ordningen.

*

Årets skörd har tidigare nämnts i mina veckobrev. 2009 i Bordeaux har sett minst sagt lovande ut och nu när skörden är avklarad börjar man redan tala om en ny 2005:a! Pessac-slottet Domaine du Chevalier har redan bestämt sig; druvkvaliteten är den bästa de haft senaste 25 åren!

Och det stannar inte där! Nej då, årgångens storhet tycks gälla alla stilar; rött, vitt och sött. Sauternes har inte bara haft en riklig skörd; botrytis-angreppen har dessutom varit generösa och svampen har fått perfekta förutsättningar att frodas.

Så, någon måste vara sur och ogilla läget och de buttra stavas återigen engelsk vinhandel. Redan nu har brittiska handlare höjt ett varningens finger och uttryckt sin oro för att priserna drar iväg. Frågan är, trots kris och lågkonjunktur, om man kan hålla tillbaka en global och törstig mob som alla vill ha en del av kakan? Tröttnar aningen på gnällspikar från den engelska handeln som egentligen blott ventilerar sin besvikelse över att ha förlorat inflytande över Bordeaux....

*

2009 var det ja. Tyskland är lika entusiastiskt och jämförelser görs med 2007 redan. Så kära vinvän; vill du nollnio ska vara en del av din vinsamling så är rådet börja buffra stålar redan nu!

*

Vill ni vaccinera er mot den nya influensan men ogillar sprutor och eventuella biverkningar som att börja gå baklänges? Barolo Chinato är ert val! Den smaksatta Barolon dök upp i början på 1800-talet i Piemonte och rekommenderades av apotekare som kur mot influensaliknande sjukdomar. Snart en populär drink utan krav på sjukdomsbild utvecklade husen olika stilar och smaksatte med hemliga örtblandningar.

Borgogno's exempelvis består av 39 olika örter som urlakats varvid extraktet tillsammans med socker tillsatts en minst sex år gammal Barolo Riserva.

Utan att säga alltför mycket, Borgogno's Chinato är värd sin alldeles egna post, måste jag ändå få uttrycka min entusiasm; satan i gatan, vad gott!

*

November månad och Alain-hysterin har nått Sverige. Graillot's Crozes-Hermitage må vara en oftast strålande Syrah, och en ytterst rimligt prissatt sådan, men det är fortfarande inte världens bästa vin som man närmast kan tro när vuxna människor köar och slåss om brödsmulorna. DRC i all ära, men Crozes-Hermitage?

Hetsen kring Alain's vin är ett bra exempel på hur en marknad som den svenska, och alla aktörer runtomkring den, tar sig form. Alla provar, dricker och köper det samma vilket knappast i min värld uppmuntrar till nya upptäckter. Kanske en trygghet för många, och det har jag ingen rätt ifrågasätta, men en statisk marknad är i min värld trist och resulterar i en allt för tydlig likriktning bland oss konsumenter.

Samma viner släpps samtidigt över hela riket. Vinjournalister provar exakt samma drycker och skriver om dessa i sina respektive dagstidningar, tidsskrifter etc. När dessutom gemene mans tro på vinexperten är stark har vi en hysteri.

Det intressanta med Graillot är att det rycks från hyllorna oberoende av årgångens kvalitet för det har numer nått en nivå där det lever sitt eget liv och konsumenten köper för att man helt enkelt måste ha. Fascinerande är det och säg mig; är inte fenomenet intressant nog för en magisteruppsats i psykologi?

*

Förresten; alla ni Graillot-fans där ute. Visste ni grabben Graillot numer också gör sin egen Crozes-Hermitage? Maxime Graillot har nått framgång med sin Les Lises och även med den enklare Equinoxe. Finns att köpa i UK för en rimlig slant...

*

Visst gillar den Botrytis; Ungerns Furmint. En druva som är intimt länkad med Tokaj men som på senare år börjat dyka upp i andra skepnader också. Åtminstone här hemma för i Ungern har man länge druckit torr Furmint. Druvan svarar väl på fatlagring och experimenterandet är i full gång med att finna nya vägar för Furmint.

Kombinationen fat och druvans höga syra är spännande och inte minst har mästerproducenten Istvan Szepsy's fatlagrade Furmint visat här finns potential i massor. Alla är emellertid inte fatade och den 2007:a jag stöter på från familjeegendomen Gróf Degenfeld har blott sett stål.

Så här har jag inte upplevt Furmint tidiare; det doftar av mineral, kryddhylla, gröna äpplen och påminner i sin smak om en syrarik Grüner Veltliner. Förvånansvärt mycket innehåll och skön matorienterad torr smak. Syrlig och kryddig avrundning. En minst sagt behaglig ny bekantskap.

Frågan är hur lätt det vore sälja en Furmint i Sverige? Viss draghjälp hade nog behövts, typ ros från en mäktig vinjournalist. EUR 7,65 hos Wein Weber.

(2007 Furmint Trocken, Gróf Degenfeld, 83 p)

*

Frågan just nu är hur många som lämnar. Utgående kontrakt på flera spelare och vissa är man säkert blott glad över att bli av med men andra motsatsen. Två har åkt till Vietnam för provspel och jag kan inte hjälpa fundera på hur intresserad man är av fotboll då. Hur mycket lockar klimatet, strandlivet och hur mycket lockar vietnamesisk inhemsk fotboll? Eller är det ett kall; en samaritgärning hjälpa landets fotboll framåt? Öööööh? Kanske bara bra dessa försvinner då man kan ifrågasätta vad som står högst upp.

Gårdagens kval till Allsvenskan förresten; Assyriska är ju bara för sköna! Lirar boll och vill spela sig ur alla situationer. Inget ont om Djurgården men jag ser med glädje AFF i högsta serien nästa år. DIF lär blott må bra av att börja om, rensa ut och starta en ny storhetstid?

*

The Gamay Way - Version 2.0

Jag säger Beaujolais. Du tänker macération carbonique? Eller kanske skumbanan?

Jag säger Château des Jacques Moulin-à-Vent. Du tänker macération carbonique och skumbanan?

Jag säger fel, fel, fel!

Maison Louis Jadot's Château des Jacques är sannolikt Beaujolais främsta egendom och den producent som sätter kommunen Moulin-à-Vent på kartan. Inte bara är de mer burgundiska i sin karaktär; de har heller inget gemensamt med de kännetecken som de flesta ändå associerar med druvan Gamay och området Beaujolais.

Vidare tänker Château des Jacques i burgundiska banor genom att understryka olika markers karaktär och klass. Clos de Champ de Cour, Clos du Grand Carquelin, Clos de la Roche, Clos des Thorins och Clos de Rochegrès är alla topplägen och enskilda vinmarker inom Moulin-à-Vent - alla med sin egen unika karaktär.

De vingårdsmärkta Moulin-à-Vent är inte viner som bör drickas inom ett par år; snarare är det ett decennium av utveckling som bör vara måttstocken. I tider när Bourgogne dessutom är ångestframkallande dyrt är det något av en befrielse finna viner som Louis Jadot's 2006 Moulin-à-Vent Clos de Rochegrès.


Guillaume Castelnau driver egendomen och vinmakandet hos Jadot ligger sedan många år tillbaka på Jacques Lardière. Trots Jadot's storlek söker man inte aktivt en husstil utan låter varje läge och vin uttrycka sin egen terroir.

Château des Jacques köptes 1996 och består av ca 27 hektar vinmarker varav nästan 20 är från de vingårdsmärkta lägena. Clos de Rochegrès som är hämtat från de äldsta stockarna består av ytlig granit och underliggande hårt packad berggrund. Vinet har efter jäsning i slutna tankar pumpats över och sedan lagrats i fat 12 månader. En del av vinet är avstjälkat.


Vackert röd färg som knappast är kännetecknande för druvan och området.

Stor, ganska ungdomlig doft och det tar inte mer än ett par sekunder innan jag är såld! Skön fatton som minglar med blommiga drag, mörka körsbär och våta stenar. Viss burgundisk kryddighet och tydlig blyertspenna.

Finmaskiga tanniner samsas med mineralig syra och helsköna fat. Oj, vilken läcker Gamay! Fortfarande ung i sin smak där blyertspennan är återkommande och får mig tänka på samma karaktär som ibland dyker upp i Cabernet Franc från Loire. Gillar man Bourgogne och dessutom Chinon, Saumur och Bourgeuil är detta sannolikt ett vin man går igång på; dock så mycket behagligare och mindre ettrigt i sin smak i jämförelse med Loire-vinerna. Ganska lång körsbärsdriven eftersmak.

Bästa Beaujolais jag smakat? Förmodligen, ja!

Lagra? Ja, gärna mer än fem år men tillåt mig tvivla du lyckas hålla händerna borta från denna supersköna men ändå högst personliga publikfriare! Mera, mera!

(2006 Moulin-à-Vent Clos de Rochegrès, Louis Jadot, 91 p)

Jag kapitulerar!

Vissa strider tar man, andra inte. Att försöka omvända en stor del av vinvärlden från (o)vanan poängsätta en vinupplevelse är lika lätt som att övertyga en moderat att det kommunistiska manifestet 'is the shit'. Naturligtvis behöver man inte uppmuntra till det tycker säkerligen någon och det kan jag skriva under på, men ärligt; vi gillar alla att få ett betyg i näven innan vi går bärsärk i vinbutiken, för vetskapen någon gillar det här är ibland tillräckligt för att våga köp. Och en siffra är en siffra, är en siffra - även om Alice Feiring nog inte håller med.

Under många års tid poängbedömde jag mina viner. Men någonstans på vägen gav det inget längre och jag lade ner verksamheten, och struntade i betygsättningen. Men fyra bloggar drunknar lätt i varandra; en siffra kan hjälpa till hålla viss ordning bland alla viner som det skrivs om. Någonstans är jag kluven men ett återinförande av poängbedömning av vin för min del känns ändå rätt.

Egentligen är det ingen stor sak; det är väl bara att börja skriva ut sitt betyg i kanten. Visst, men ha följande i åtanke när du läser Mise en bouteille, Portugisiskt, Mad about Madeira eller Gutsabfüllung's subjektiva bedömningar:

• I grund och botten är jag frankofil med passion särskilt för Bordeaux och Bourgogne. Mer preciserat; Saint Emilion och Pomerol vurmar jag lite extra för.

• Bourgogne är verkligen underbart när man hittar rätt! Chablis däremot är i min smak oerhört sällan något som sätter igång känslor.

• Rhone är också grejer det men det är främst de nordliga delarna som fångar mig; Chateauneuf-du-Pape har potential men har inte den wow-känsla som jag finner hos en strålande Cote-Rotie exempelvis.

• Champagne dricks det för lite av men det hänger också samman med att jag inte får samma upplevelser där som i stilla vin.

• Övriga Frankrike; nyfiken ja men inga särskilda preferenser när det kommer till Alsace, Loire och Languedoc exempelvis.

• Italien och Piemonte startade mitt vinintresse. Någonstans längs vägen föll landet bort men är på god väg finna åter tack vare många goda vinvänners generositet. Jag kan inte sälla mig till någon extremgrupp i form av ultratraditionalist eller dito modernist, utan ett bra vin är ett bra vin. Dock har jag sällan varit någon större Toscanafantast; fast kanske det mest gäller s k super-tuscans och Brunello's.

• Portugal står mig varmt. Nivån är inte densamma som i Frankrike och Italien när det kommer till bordsviner men det finns historia, tradition, unika druvor och en vilja bli bättre. Vad gäller de starka vinerna är jag löjligt förtjust i särskilt Madeira och det bör läsaren ha i åtanke.
  

• Tyskland är världens bästa vitvinsland och därmed basta! Riesling är en trygghet och särskilt när det står Mosel på etiketten så är lyckan fulländad! Jag är dock mer 'lieblich' än en torr jävel.
  

• Övriga Europa: Spanien är ruskigt spännande, Österrike likaså och pockar allt mer på min uppmärksamhet.
  

• USA; kaliforniska viner är i grund och botten precis lika bra som Bordeaux. Men de kostar det samma och att lära en gammal hund sitta tar sin tid, särskilt när man byggt upp sin vinexistens kring Bordeaux! Men det jag provar faller mig ofta i smaken vilket också gäller Oregon och Washington.

• Sydamerika; en kontinent som fått kalla handen. Inte för att vinerna är dåliga men mer för att det händer för lite utifrån vad jag söker i ett stort vin. Almaviva & C:o är skitgott men de är för få i denna klass för att jag ska lägga ner tid på det.

• Sydafrika; tyvärr. Jag har vansinnigt svårt för rökigheten och de nya bilmattorna som en allt för stor del röda lider av. Pinotage erhåller den föga smickrande titeln som den läskigaste druvan smakmässigt i min vinvärld. Vita; tja mycket välgjorda men tyvärr - Sydafrika faller bort. Något måste.

• Australien: Mycket har provats genom åren men lite har fångat mig även om jag tycker mig skönja en mer positiv inställning. Troligtvis en kontinent som inte lär få så många chanser heller ändra min åsikt; vin kostar och en femhundring är inte kattskit. Det blir nog en flaska BDX till istället...
  

• Nya Zeeland: Har potentialen smyga upp som en stor, stor favorit mycket tack vare alla dessa fantastiska Pinot-viner som framställs. Jag gillar Pinot. Har jag sagt det?
  

Poängskala? Davisskalan är för begränsad och jag ogillar sätta halva poäng. En blott fem- eller tiogradig skala är för liten så den härskande hundraskalan blir det. Jag är av den uppfattningen att skalan dock används för begränsat och lätt klumpar samman betyg runt 87-93 poäng, och vill gärna använda den lite mer brett än så. Ett vin som får 82 poäng är knappast dåligt. Om det samtidigt kostar trehundra kronor får emellertid läsaren själv dra slutsatsen kring köpvärde. Inga solar, bjällror eller liknande här!

Betyget jag sätter är dagsformen. Inte hur vinet är om 10 år utan hur jag upplever det för dagen. Ser jag potential i ett vin skriver jag i sådana fall det kan röra sig uppåt. Är jag tveksam till något; att allt inte står rätt till, måndagsexemplar och liknande så står jag över betyg. Och ja, betyg som sätts avspeglar min smak, dagsform, matval till och i vilket sammanhang jag provat. Jag föredrar prova under sansade förhållanden och större vinevenemang kan vara tuffare poängbedöma så ta sådana med en skopa salt.

Poäng sätter jag från och med nu i alla fyra vinbloggar. Kanske glädjer det någon, kanske någon ger mig Quisling-stämpeln. Huvudsaken är att det står envar fritt att totalt nonchalera sifferkombinationen och enbart läsa texten.

Vinveckan som varit - #42

Oj! Vad var nu detta! Vinets doft fullkomligen sveper undan fötterna på mig och skickar mig till det där fånleendestadiet samtidigt som jag är kär. Violtonerna som backas upp av en svag lavendelton flirtar hejvilt med mig och det är inget snack om saken; jag är såld! Frågan är nu bara om smaken kan bjuda upp till dans, eller om det stannar vid doften?

Allt för ofta skruvas förväntningarna upp när man sniffat på ett vin fast man sitter där med vetskapen det smakmässigt sällan är på samma nivå. Men när det väl inträffar; när allt klaffar, då har du sannolikt ett vin i glaset som letar sig in bland de mest minnesvärda upplevelserna, din egen topp-tio lista. Viner som det sannolikt krävs demens av modell värre för att jag ska glömma heter 1961 Chateau La Mission Haut Brion, 1978 La Tache och 1920 Dow's för att nämna några. När allt stämmer i såväl doft som smak får man kvittot på varför man egentligen blev vinnörd.

Vinveckan som varit har bjudit på åtminstone en storslagen upplevelse men den som fick mig doftmässigt på fall kostade blott en tvåhundring! Vin är underbart; eller hur?

Välkommen läsa veckans krönika; den 42:a i ordningen.

*

Viol och lavendel var inte de enda inslagen. Nej då; läder, våt jord, lakrits och mullbär fanns också med i bilden och skapade ett supercharmerande intryck. Men det var de blommiga dragen som gjorde mig knäsvag.

Det är fantastiskt kul att överraskas positivt när förväntningarna är något nedskruvade. I detta fallet stod årgång 2005 på etiketten och de som kan sin Nebbiolo vet det är ett tufft år för vinbönderna i Piemonte. Nu undviker jag emellertid inte besvärliga år för hur skulle det se ut; det kan ju vara en årgång som faller mig i smaken? Dessutom är lärdomen knappast utvecklande om man blott dricker stora år.

Tommaso och Franco Molino driver familjeegendomen Molino. Deras Barbaresco Ausario kommer från trakterna kring Treiso och vinmarken, som är belägen på toppen av en sluttning, planterades 1970 med klonerna Lampia och Michét. Ausario är inte tänkt som en långliggare utan lär vara som bäst med 6-7 år enligt Molino men vad gör det; det är ju jag som ska dricka vinet, inte barnbarnen!

Ausario är inget stort vin utan en skön, aningen modern Barbaresco som harvar kring 90-strecket. Men när man får så insmickrande doft och en delikat, om än lättare kropp, för EUR 18 så är då jag imponerad. Mat till? Tja, Spaghetti Bolognese gjorde knappast saken sämre...

*

"Servire il vino a temperatura di 22/25 Gradi perché possa emanare il suo delicato profumo"

Vad sägs om den; in your face 18 C serveringstemperatur! Servera vinet vid 22-25 C för att frigöra den fina doften tycker Pio Cesare om sin 1971 Barolo. Visst, en varm dag i Piemonte är säkerligen 22-25 C i glaset en befrielse men tyvärr Pio Boffa, jag tror nog majoriteten av oss som tänker dricka ditt vin den 14:e november är fullt tillfredsställda med 18 C - även om det skulle vara på bekostnad av doften!

*

Måhända jag blott fascineras av åldern men gamla flaskor är så mycket tjusigare än mången moderna. Inte minst gäller detta etiketterna som oftast varit totalt befriade från estetik i form av iögonfallande utformningar. Informationen har varit primär men på något märkligt vis har man ändå fått till det med teckensnitt, färg och storlek så att köplusten väckts till liv.

Samtliga 10 flaskor 1971 från Barolo och Barbaresco som anlände förra veckan är praktexempel på att old school-etiketter fortfarande regerar! Eller vad sägs om följande:

*

Bret Brothers. Hur skönt är inte det namnet! Vad tror ni de sysslar med då? Jo, tanken for även genom min skalle och för en sekund tyckte jag idéen var tuff men insåg snart att 'brett är rätt' nog ändå är en ganska smal marknad.

Nu är verkligheten en annan och Bret-bröderna som huserar på Domaine La Soufrandière har specialiserat sig på vita viner från Mâconnais. Och tydligen gör de ett riktigt bra jobb - utan Brettanomyces.

*

Våra vänner hade anlänt och som fördrink öppnades en tio år gammal Spätlese trocken från Bürklin-Wolf. Strålande glas. När jag så är i färd med att runda av i köket inför huvudrätten, och precis ska sätta skruven i korken, hör jag hustruns jubel och fattar ganska omgående vad det gäller.Jodå, nyheter av bästa slag och den röda Bourgognen får vänta på sin tur och fram åker istället 2000 Dom Perignon. Vinet som nyligen topplacerades i Fine, efter den guldförsedda och fruktansvärt gräsliga Armand de Brignac, som en av de bästa skumporna i en stor blindprovning, får ackompanjera den panerade gösfilén och samspelet är det inget fel på.


Med 1996:an färskt i minnet är en jämförelse på sin plats. Visst är kvällens glas i sin linda men oj vilken skön koncentration vinet har. Härligt intensivt och lite murrigare i sin stil jämfört med 1996 som bjöd på mer blommighet och yppig ek.

Mer mogen citrus, mineral och bröd i 2000 men också en längre eftersmak. Vilket som är bäst om tio år får den egna smaken avgöra men kvalitetsmässigt föredrar jag 1996:an. Ni vet, jag och blommighet går hand i hand...

*

Två vägar. Chateau Pavie satsar på tekniken och har för dryga millen införskaffat sig en sorteringsmaskin som med kamerans och laserteknikens hjälp frånsorterar druvor som inte når upp till den standard du knappat in! Naturligtvis är det frågan om en kostnad få slott kan ta men det finns även de som väljer en annan väg.

Hubert de Boüard, ägare till Château Angélus, menar att ingen maskin kan ersätta människan och skulle aldrig införa maskiner för att avstjälka och sortera toppvinet. Till sitt förstavin har Hubert använt sig av femtio personer som för hand avstjälkat Merlot-druvor motsvarande 15000 flaskor vin! Någon som undrar varför Bordeaux är dyrt?

Frågan är om detta har någon märkbar effekt? Det lär knappast bli samma diskussion kring maskinen som det var på 1970-talet när Petrus införde filtrering...

*

Jaha, Hammarby ur Allsvenskan. Nu blir det fart på Superettan nästa år och en sak är säker; mediebevakningen lär knappast försämras utan med lite flyt ser jag BoIS både en och annan gång i TV-rutan! Dessutom får jag återigen stå på Söderstadion och se BoIS lira mot Bajen; vilka matcher det var där i mitten av 2000-talet!

*

Vinveckan som varit - #41

En strålande flaska Saint Chinian var allt som behövdes för att det ena skulle ge det andra. I min iver finna mer om appellationen vid foten av Cevennerna dök Robert Louis Stevensons namn upp. I mina unga tonår var det nämnda Stevenson och dennes fiktiva Jim Hawkins som fick mig att läsa från pärm till pärm. Long John Silver, Femton man på en död mans kista, Benn Gunn....Skattkammarön är en tidlös klassiker som trollbinder.

Vad jag däremot inte visste var att Robert Louis Stevenson även var en synnerligen uppskattad reseskildrare samt vinkonnässör och dennes tredje verk, Travels with a donkey in the Cevennes (1878), skildrar en tolv dagars resa genom just Cevennerna i franska Massif Central tillsammans med sin enda följeslagare, åsnan Modestine. En filosofisk reseskildring kryddad med kärlekskrankhet och ett betagande landskap. Att ta del av Stevensons reseberättelse dryga 130 år efter den utspelade sig är lika betagande som att inmundiga Madeira av liknande ålder.

Veckans vinkrönika koncentrerar sig kring sydfrankrike och traskar även i författaren Robert Louis Stevensons fotspår. Välkommen läsa vinveckan som varit; den 41:a i ordningen.

*

Saint Chinian, inklämt mellan Faugères och Minervois och beläget vid foten av Cevennerna, står för veckans upptäckt! Här ligger Domaine La Linquière som drivs av Robert Salvestre och dennes söner Luc och Pierre. Beläget i samhället Saint Chinian, ca tre mil norr om Narbonne. 17 hektar har man till sitt förfogande och vinerna har mottagit flera omnämnanden de senaste åren.

Främst är det cikadornas sång, Le Chant des Cigales, som vunnit uppmärksamhet tack vare sin QPR (QualityPriceRatio) men det är toppvinet, 310 Sentenelle, som visar potentialen i Saint Chinian. 310 står för det topografiska läget - 310 meter över havet på en skiffersluttning. Precis som i Mosel och Douro härrör Saint Chinians bästa viner från skiffermark och karaktären jordmånen skänker i vinet är minst sagt spännande.

310 Sentenelle öppnas och följs under två dagar. Inledningsvis är det nordrhonsk blodighet i form av järn, vilthängt, peppar, sommaräng och svag petroleumkänsla. Stort, betagande och på samma gång avskräckande! Betagande för fantasten av nämnda toner; avskräckande för vegetarianer. Proportionen är 65% Syrah och resterande del Mourvedre.

Voluminöst men samtidigt behagligt i gommen trots 14,5% och fin tanninstruktur. Frukten är så förbaskat ren och personlig och för ett ögonblick, när vinet når tungspetsen, får jag Coonawarra-vibbar i den förståelsen att det lämnar ifrån sig viss sälta. Kryddigheten är läckert inbäddad i den solvarma frukten och jordmånen tydlig. Tjusningen är att trots mycket av allt är 310 Sentenelle i årgång 2006 torr i sin framtoning och det är bara så ruggigt snyggt. Lång och mäktig eftersmak helt befriat från alkoholstickighet.

17-18 Euro på plats enligt min gode vän Jesper som besökte Saint Chinian i våras och som hade vänligheten dela med sig av sina fynd. Vill du ha poäng? 2006:an håller sig i trakterna runt 92 poäng och är i mitt tycke svårslaget i sin QPR. Tyvärr är produktionen blott 3600 flaskor årligen...

*

Kärleken tog honom helt till Kalifornien och väl där gifte sig Stevenson med sin Fanny Osbourne, kvinnan han träffade i Frankrike och som säkerligen hade stor del i hur reseskildringen av Massif Central utvecklade sig. Bröllopsresan gick till Calistoga där Stevenson undslapp dimman och fukten kring San Fransisco som plågade dennes bronkit. En ny reseskildring tar sin form, den som senare skulle bli basen i The Silverado Squatters, och beskriver författarens möten med de kaliforniska vinerna som börjar ta sin form.

"I was interested in California wine. Indeed, I am interested in all wines and have have been all my life, from the raisin wine that a school-fellow kept secreted in his play-box up to my last discovery, those notable Valtellines that once shone upon the board of Caesar... A California vineyard, one of man's outposts in the wilderness, has features of its own. There is nothing here to remind you of the Rhine or Rhone, of the low cote d'or or the infamous and scabby deserts of Champagne; but all is green, solitary, covert. We visited two of them, Mr. Schram's and Mr. McEachran's, sharing the same glen..."

Stevenson beskriver den kaliforniska vinnäringen som experimentellt entrepenörsskap. Han beskriver sina möten med vinmakare och deras tveksamma metoder att sälja vinerna på - genom att skriva Spanien på etiketterna för att skeptiska amerikaner överhuvudtaget ska köpa. Men mötet med Jacob Schram är höjdpunkten och Stevenson får tydligen provat samtliga 18 årgångar som Schram producerat vid deras möte.

Schramsberg lever än idag och stoltserar numer med att vara äldsta producent av mousserande i landet. Stevensons besök hos Jacob Schram, hämtat ur The Silverado Squatters, kan även läsas på deras hemsida.

*

“To travel hopefully is a better thing than to arrive.”

Stevensons kloka ord var säkerligen frukten av dennes ständiga resande - i jakten efter det perfekta vädret. Nej, han var inte svensk och sökte sol a la Kanarieöarna utan bronkiten tvingade honom ut på resa vilket tog honom till längre perioder i Sydfrankrike, men även till Samoa där familjen bosatte sig och levde fram till Stevensons död.

Längtan till en destination är oftast större, eller åtminstone mer utdragen, än själva ankomsten. Marcel Proust exempelvis, drömde om Venedig men på grund av sin svåra astma dröjde det länge innan hans mor kunde ta med honom dit. Venedig blir en symboltyngd stad för honom väl där och den långa längtan dit har byggt upp förväntningar av oproportionerliga mått svåra att leva upp till.

Citatet är utan tvivel applicerbart på innehavet av en för dig speciell vinflaska. Den ligger där; kanske många år, i avvaktan på rätt tillfälle, mognad och att man som ägare ska ta klivet över den psykologiska barriär det ändå är ibland att korka upp. Särskilt när ägandet uppgår till en flaska! All den väntan; all den längtan, nu ska det bli av. Hur stor är egentligen inte risken på besvikelse och att själva längtan på ett märkligt vis har varit en starkare upplevelse än själva inmundigandet?

Känns det bekant? Åtminstone jag har varit i den sitsen....mer än en gång.

*

För att runda av Stevensons medverkan i vinveckan som varit; "Wine is bottled poetry". Det enklaste beskriver oftast bäst det mest komplexa!

*

Vad vet du om Fronton? Förmodligen lika lite som de flesta av oss! Fram till 2005 gick appellationen under namnet Côtes du Frontonnais; kanske inte det enklaste namnet att sälja vin på. När man dessutom enligt lag ska ha minst 50-70% Négrette i vinet underlättar knappast det heller. Men Fronton har inte haft några större problem avyttra sina viner då det mesta druckits lokalt; även om rosévinerna haft ett renommé som sträckt sig utanför områdets gränser.

Beläget väster om mer namnkunniga Gaillac och norr om Toulouse; det vill säga i sydvästra Frankrike. Toulouse förresten; får mig att minnas de ljuvliga råa korvar från staden vi köpte förra sommaren i vår lokala supermarché och slängde på grillen...så fjärran från vår egen utarmade korvkultur.

Drygt tvåtusen hektar vinodlingsareal varav större delen består av Négrette, uppbackad av bland annat Malbec, Fer, Syrah, Cabernet, Gamay, Cinsaut och Mauzac. Till skillnad från mer hårdnackade viner från Madiran och druvan Tannat står Négrette för en betydligt behagligare rondör redan i sin ungdom vilket borde uppmuntra Fronton till en 'put yourself on the map'-kampanj...

Fyra producenter; ett vin. Astrolabe är resultatet av en sammanslagning av en kvartett vinmakare och deras gemensamma marker, samt bästa Négrette-skörd. Namnet hämtas från områdets kända namn, La Pélouse, fransk sjöfarare och dennes fartyg Astrolabe, med vilket han gav sig ut på upptäcksfärd i världen.

Med sin mörka, snudd på svarta skepnad påminner det utseendemässigt om Madiran. Doft- och smakmässigt är det emellertid en helt annan värld! En skön mix av mörka bär och nykrossade hallon, mynta, sötlakrits, kryddhylla och blomsteräng letar sig fram i doften efter någon timmes luftning. Skön kraft och ungdomligt djup tillsammans med förvånansvärt silkiga tanniner skänker värme i höstkylan. Lakrits återkommer i smaken, en viss parfymig ton likaså och eftersmaken är välklingande och ren med myntaaktig frukt.

Ännu en superpersonlig sydfransos för måttlig slant. Drygt 12 EUR i Tyskland.

*

Inte för att de behöver någon reklam; de flesta svenska vinnördar som uppehåller sig i cyberrymden har stött på Finare Vinares eminenta blogg. Som relativt ny på den sydfranska vinscenen, åtminstone kunskapsmässigt, har jag läst deras inlägg från denna del av Frankrike med största behållning. För ärligt; det finns väl ingen i landet som publikt brinner lika mycket för den sydfranska vinnäringen som Finare Vinare!

Sommaren 2008 besökte de Domaine Richeaume. Inlägg som jag uppmuntrar fler läsa och sedan ta och lägga in en order hos Herr Weber i Darmstadt i Tyskland. 2006:an på Carignan som beställdes och provades nyligen visade verkligen vad druvan kan prestera. Modernt unken, lagom sunkig med fina röda bärtoner, vitpeppar och blod. En svag blommighet lurar i bakgrunden.

Om doften väcker nyfikenheten så är faktiskt smaken än mer ljuvlig. Frukten är kall och ren i sin framtoning, uppbackad av rasiga mineralsyror. Kryddig, medelfyllig och lätt bitter i smaken som är förhållandevis lång. Ett vin som väcker aptitlusten och lammsteken insmetad i citron, färska örter och vitlök är en värdig följeslagare!

Tja vad mer säga? Prova, om du söker viner med massor av karaktär och som vågar avvika från mainstream-mallen.

*

Meddelande från det lokala postkontoret; en försändelse från Siegen har anlänt. Underbart, för i lådan väntar 10 stycken 1971:or från Barolo och Barbaresco som ska avnjutas senare i vinter, när dussinet förväntansfulla ska avkunna sin dom om det kanske största årgången under 1900-talet i nämnda områden.

Provningen går i traditionalisternas fotspår och vissa av vinerna existerar till och med inte längre; bland annat Giovannini Morescos Pajoré. Just 1971 Pajoré sägs ha fått Angelo Gaja att gå igång på alla cylindrar och ryktet säger även han efter mötet med vinet, startade en övertalningskampanj att få den åldrande Giovannini att sälja markerna (vilket också lyckades till slut under 80-talet).

I övrigt; Mascarello, Borgogno och Marcarini för att nämna några. Får vi en unik upplevelse innan det är för sent?

*

Åtvidaberg i Allsvenskan. Jo, jag tackar jag. Kul att klassiska lag återvänder till finrummet. Å andra sidan ser det allt mörkare ut för andra etablerade lag. Vad gäller de randiga från skånska västkusten så är senaste ryktet att Anders Linderoth avgår som tränare. Stort missnöje bland spelarna och dessutom är tveksamheten kring dennes lojalitet och engagemang ifrågasatt. Ett stort tränarnamn är tydligen inte alltid att föredra - hoppas nu BoIS väljer en ur egna ledet; en som kan laget och dess filosofi!

Förlusten senast mot Assyriska, 1:4, är väl inget säga om. Kontraktet är klart, många likgiltiga spelare som försvinner och Assyriska jagar Allsvenskan. Om jag vore Bajen-, Djurgården- eller Örgrytefan skulle jag då INTE vilja möta ett hungrigt AFF i kvalet...

*

Dagens citat...

I vår mailkorrespondens berättar den sympatiska Delphine Rigall vid Chateau Pavie om utsikterna för 2009 Pavie:

I just came back from the winery and it smells so good. It will be an exceptional vintage but a wine to lay down…

Vädrets makter var uppenbarligen på Pavie's sida och 2000, 2003 och 2005 lär få konkurrens! Det blir nog en flaska eller två till minstingen Esther - hoppas bara hon bjuder farsan när hon fyller 20...

2004 Vigna Rionda - Alfredo Roagna

A cavallo donato non si guarda in bocca säger italienarna och uttrycket står även att finna på hemmaplan; skåda inte given häst i mun. Men nu vill jag gärna deltaga i debatten, och då vinet ifråga inte gjorts av de vänliga givarna, tar jag tillfället att ge Roagna's 2004 Vigna Rionda chansen visa upp sig till fredagens huvudrätt och ost.

Vigna Rionda dök upp blint i en storslagen Barolo-uppställning för några veckor sedan och flera var det som rynkade på näsan. Själv kunde jag inte bestämma mig vilken fot jag skulle stå på; vinet tog mig knappast med storm men var inte heller ett som gick mig rakt förbi. Finare Vinare kände likadant och bestämde sig för omprovning. Så ock Mise en bouteille som i och med en inbjudan till vänner i Norrtälje tog tillfället i akt; dels testa vad andra tycker, dels ge Roagna's nollfyra chansen tillsammans med en höstgryta!

Norrmännen pratar om att olika fat skulle kunna vara boven men är ändå överlag väldigt positiva till Roagna's nollfyra. Galloni tvekar och många med honom men som alltid är det den egna preferensramen som avgör!

Just nämnda Galloni från The Wine Advocate har svårt bestämma vilket ben stå på, vilket följande visar:

"Roagna’s 2004 Barolo Vigna Rionda remains a mystery to me. I have tasted four bottles of this wine and found some variation. My first bottle was extraordinary, but subsequent bottles have been far less exciting. The wine possesses lovely liqueur-like fruit woven into suggestions of dried roses, spices and licorice. The best bottle reminded me of some of the greatest Vigna Riondas I have ever had in its freshness and structure, while other bottles have been more advanced, and while still pretty, lacking the sheer perfume and verve of the great bottle.

That said, Nebbiolo can be a perplexing wine and some of the bottles may have just been shut down, so only time will tell which is the real Roagna Vigna Rionda. My best advice is to suggest that readers taste this wine before making any major commitments. This Barolo Vigna Rionda was vinified by Canale with the help of Luca Roagna. The wine saw a relatively short (by Roagna standards) maceration time of 60 days followed by roughly two years in oak. Anticipated maturity: 2012-2029. Score: 90+. —Antonio Galloni, October 2008."

2004 Vigna Rionda får en snabb luftning. Jag tar ett doft- och smakprov vid öppnande och utan att fundera nämnvärt länge inser jag det här lär bli svårbedömt; undrar vad värdparet säger?

En kycklinggryta med massor av egenhändigt plockade höstsvampar från trakten bjuds det på. Grädde, vin, rotselleri, bacon och soltorkade tomater finns med att ackompanjera den läckra grytan. Maggropskänslan säger det här borde passa Vigna Rionda som handen i handsken...kanske det visar sig från sin rätta sida då?

Färgmässigt är intrycket äldre än 2004; det är om än vackert rubinfärgat även försett med en tydlig tegelkant som indikerar ålder. Men tegelkant kan likväl vara resultatet av botti-lagring och då vinet serveras öppet behöver mina funderingar kring färgen inte gå mer djuplodande än så.

Inledningsvis är doften lätt spretig; en lätt alkoholstickig bärlikörston är inte särskilt behaglig. Jag får intrycket av att alla deltagande komponenter inte funnit varandra än men det tar blott någon halvtimme så är doften mer harmonisk. Lakrits är dock förvånansvärt påtagligt, men de torkade rosbuketterna är där likaså samt nyslipat trägolv, nypon, kompost och gammal intorkad hästsadel. Jag får även en svag nyans av torkade frukter med i bilden och noterar ett fikonfruktaktigt drag. I min doftvärld råder inte harmoni, än, men jag är ganska säker på att det doftmässigt sätter sig om ett par två-tre år.

Om förväntan är tanniner a la grovt sandpapper blir man minst sagt paff för tanninstrukturen är inte alls så hänsynslös som mången ung Barolo, främst då av traditionell stil, brukar uppvisa. Det är förhållandevis elegant, med ganska litet mittparti, syrliga lingon- och nypontoner och med lakritsorienterat slut. Just lakritstonen irriterar mig aningen då den i nuläget är aningen för dominant såväl doft- som smakmässigt.

Rökigheten får mig att tänka finska tjärpastiller och den nyasfalterade vägen utanför huset. Rosorna är färskare än i doften men har stjälken med i smaken som efterlämnar en viss obalans. Ganska lång avslutning som dock inte får mina Barolisti-klockor att klämta.

Ovan nämnda är intrycket när vinet provats utan mat. Till nämnda kycklinggryta tonas lakritsdraget ned betänkligt och blommigheten blir mer framträdande. Mer röd frukt ger sig tillkänna och syrorna som var i viss obalans känns mer trygga i grytans sällskap. Förvandlingen är märkbar även om det inte förtar de splittrade intryck det inledningsvis gett mig. Till en bit hårdost på getmjölk gör sig Vigna Rionda riktigt bra senare på kvällen men det gröna stick jag tidigare noterat i smaken är kvar; doften är dock i betydligt bättre samstämmighet nu.

Värdparet testades under kvällen med en strålande Bourgogne och 2004:an från Roagna. Deras svar var unisont; nollfyran var deras kopp medan såväl jag som hustrun föll pladask för den förförande doften och smaken från den unga nollsjuan från Pommard.

Robert Parker lär ha sagt att det svåraste som finns prova ungt är Nebbiolo. Jag kan inget annat än hålla med och tycker detta kan appliceras på såväl traditionell som mer modern Nebbiolo. Det var några år sedan jag lade poängbedömning på hyllan men under fredagskvällen funderar jag vart jag skulle lagt den på hundraskalan; 2004 Roagna Vigna Rionda är fruktansvärt svårbedömd och i nuläget har jag vansinnigt svårt gå längre än 91-92 poäng. Sätter sig doften (vilket jag är ganska övertygad om att den gör) går betyget upp, men det är främst smaken som förvirrar. Och där vet jag fortfarande inte vilket ben jag ska stå på...

Kommer vinet fläska till sig; är det i en supervresig fas just nu? Om så lär betyget uppgraderas några pinnar om 10 år men just nu känns frukten för klen för ett decenniums avhållsamhet från flaskorna. Jag säger på återstående om fem år och hoppas då på en lektion som heter duga 2014!

N.B. Fast tänkom det är så här storslagen Barolisti är vid ung ålder! Tänk om jag missar en fabulös 1971:a! Någonting säger mig att jag inte helt ska ge upp på det här - 369 kronor är ett bra pris och ibland måste man våga! Är jag en av dem; som vågar?

Vinveckan som varit - #40

Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. Fredagens middagsgäster och deras dotter är i antågande, jag likaså med kvällens tilltänkta gösmiddag i kassarna, när min hustru ringer och säger stortjejen är uppe på 39! Vart i all världen kom febern från; hon som var så pigg under morgonen? Nåväl, gästerna kommer, överlämnar gåva till minstingen och åker hem lika snabbt som de kom.

Alla helgens planer ställs in och min födelsedag som inföll under helgen blir inte riktigt som planerat. Tröttheten segrar och trettiosjuårsdagen firas med hämtpizza och Ben & Jerry's. Nåväl, trösten är ett strålande glas Rosso di Montepulciano till pizzan.

Stannar det där? Oh nej, syltmackan landar som bekant alltid med sylten nedåt och givetvis är livet i övrigt fyllt med deadlines och resa som kräver uppvaknande i arla morgonstund. Som kronan på verket kvitterar stortjejen dessutom ut en diagnos vi numer är bekanta med; lunginflammation.

Veckans krönika blev inte som jag tänkt mig, signifikativt för min vecka som varit. När jag inte ens kan avsluta med "Vi hade i alla fall tur med vädret" då första snön fallit och det kändes som flygplanet skulle wobbla runt vid landningen i det vindpinade Köpenhamn är det bara en sak som gäller; öppna en extra fino vino och trösta sig med att det värsta i alla fall är över nu!

Välkommen läs veckans vinkrönika - den 40:e i ordningen.

*

"Torsdagen den 15 oktober klockan 10.00 lanseras de sista av årets Bordeauxviner årgång 2006. Vi lanserar dem som tillfälliga nyheter för beställning i alla våra butiker. Målsättningen är att så många kunder som möjligt ska få chansen att köpa dessa eftertraktade viner."

Eftertraktade är ett intressant ordval. Les Forts de Latour för 2050 kr är min kandidat till årets mest horribla prissättning för ärligt; vem köper ett andravin i en omdiskuterad årgång för hisnande tvåtusen kronor?

Andraviner är ett synnerligen lyckat knep ur marknadssynpunkt från de större slottens sida och även från handlarnas håll som kan håva in på etikettdrickarnas behov ställa rätt flaska på bordet. Ärligt, när såg du senast ett andravin få uppåt 95 poäng av gurun, Robert Parker? Har det någonsin skett? Andravinerna brukar kunna räkna in 88-92 poäng och det är väl inte illa pinkat för de druvor som inte når le grand assemblage.

Men vad är ett sådant vin värt? Givetvis så mycket någon är beredd betala för det men om man leker med tanken och funderar vad man kan finna i övrigt för andravinernas priser så är det lätt bygga upp en krass bild av utnyttjandet av etikettdrickarna. Trehundra-fyrahundra kronor. Det är ett i min värld rimligt pris på andrasorteringen från ett bättre slott, inte ytterligare en nolla....

Sanna vinfantaster vet det finns mängder av bättre viner för 300-400 kronor än Les Forts tvåtusenkronorsflaska! Inte ens om 10 år lär vinet ha genererat annat än negativ ränta om man nu i ett svagt ögonblick trott andravinet är ett spekulationsobjekt. Den siste idioten är inte född än brukar farsan säga...så sant så far!

*

Hösten har inte enbart kommit med kyla. För min del har den även gett mitt italienska vinintresse och innehav en nykick tack vare en uppsjö fantastiska Barolis. När dessutom min nya favorit i den tyska vininternethandeln levererat strålande Dolcetto, Chianti och Vernaccia för att nämna några är det lätt spinna vidare på det italienska äventyret.

Födelsedagspizzan fick sällskap av en producent jag alltid gillat; Poliziano. En 2007 Rossi di Montepulciano korkades upp och serverades lätt kyld. Hyllad i Gambero och 8,95 Euro för en flaska får alla fyndklockor börja klämta, för nollsjuan är strålande! Delikat rostning varvad med fin bärsötma och svag körsbärston. Elegant och omedelbart förförande i gommen; inte utan att tankarna gick till den läckra frukt Rhone uppvisar i årgången för renheten återfinns i Polizianos nollsjua.

Ok, jag fyllde år och satt där med en visserligen ganska pigg sjukling, en snart femmånaders som upptäckt en ny fas och en hustru som höll på att trilla samman av trötthet. Kanske läge prova vinet nästföljande dag och få en mer objektiv bild? Sagt och gjort; halva flaskan sparades och jodå, det fortsatte leverera!

Modern stil och modern producent. Poliziano har vettet använda en syntetkork i vinet då det ska drickas ungt - med frukten i behåll. Hoppet lever - vissa vinproducenter tänker faktiskt!

*

Jag har berört det förr; med åldern har jag noterat en allt större dragning till torr Muscat, Gewurztraminer och blommiga viner i stort. Nej, inga tantaktiga parfymtoner utan diskret blommighet i en torr stil, gärna uppbackad av ungdomlig syra. Främst är det Muscat-familjen som jag fascineras av och de främsta tolkningarna återfinns i Alsace, Tyskland och Österrike.

Gross från Steirische Klassik var senaste upptäckten. En producent som sitter vid gränsen mot Slovenien och som har ett synnerligen gott renommé. Deras 2008 Gelber Muskateller visar hur läcker och nedtonad Muscat kan vara och att det visst finns spritsig syra i druvan. Syrén varvat med färskostkryddighet, våt sten och svag fläder i doften.

Intrycket är att nu vankas det sötma men icke; vinet gör en helomvändning i gommen och tonar ner aromerna, släpper fram grönt äpple och mineralbettet. Syran är mitt i prick! Inget stort vin - bara ett sådant där superpersonligt vin som det finns alltför få av på hemmaplan för någon ska bestämma vad jag ska köpa, och tycka om. 7 Euro i Tyskland...

*

Kan zork vara lösningen? Åtminstone för de enklare vinerna kan nog den australiensiska lösningen vara av intresse. Försluter som en skruvkapsyl men poppar likt en kork vid öppnandet.

I min iver förstå mer kring alternativen till naturkork efter allt för mycket defekter stötte jag på zork som tycks tillgodose behovet många verkar ha av att det ska låta när en vinflaska öppnas. McLaren Vale har agerat försöksområde och erkända namn som d'Arenberg har varit med att prova försluta med zork.

När börjar naturkorkindustrin förstå en hel omvärld tröttnat och söker alternativ? Dags att öka forskningsanslagen och öka takten Portugal?

*

"Port and the Doruo" av Richard Mayson samt "The Oxford Companion to Wine" av Jancis Robinson. Två verk som saknades i samlingen och ja, jag erkänner, Robinsons excellenta uppslagsverk var verkligen efterlängtat!

Mayson specialiserar sig på portugisiska viner och är idag en av de främsta på området. Dennes äventyr i Douro är underhållande läsa och jag hör till dem som älskar vinlitteratur utan en massa bilder. Massivt med text och massor av information ta till sig! Hösten är räddad!

*

Kastrup suger. Samma flaskor på hyllorna, samma skyhöga priser och fynden är lika återkommande som regn i Sahara. Kravet på evighetslång incheckning innan avgång börjar lukta konspiration mellan flygplats och butikerna vid gate. Mitt motvapen? Anlända till flygplatsen med kortast möjliga tidsmarginal så jag inte impulsköper något utav ren tristess och i väntan på flyget!

*

Vissa matcher är ok förlora. Som den mot Norrköping hemma. Ett anrikt lag som IFK hör hemma högt upp och ska inte lira i lägre divisioner på grund av klantigt styre. 2:3 kändes bra och jag hoppas arbetarstadens stolthet klarar sig kvar - för klassiska lag behövs!

*

Vinveckan som varit - #39

Ibland får man bara till det. Lördagens söndagskyckling var ett sådant tillfälle. Hela kycklingar som tillagas i ugn och östa med egenhändigt kokad buljong, äppelmust och äppeljuicekoncentrat. Lök och syrliga äpplen runt om kycklingarna. Väl färdiga så stavmixar jag hastigt skyn och i med någon deciliter grädde. Mein gott - vad gott!

Som son till danska föräldrar har jag lärt mig såsens betydelse. Om jag lyckats med en rätt är min fars första kommentar inte hur gott det var utan 'god sås'. Såsen är med andra ord indikatorn på en lyckad rätt för farsan! I motsatta hörnet finner jag min äldsta dotter, och jag vet inte om jag ska bli orolig, men blotta närvaron av sås på hennes tallrik och ramaskri utbryter!

Kycklingen förresten, fick sällskap av en alldeles underbar lätt kyld österrikisk Blaufränkisch. Rakt på sak-mat, rakt på sak-vin. Ibland är det enklaste det mest geniala!

Välkommen läsa veckans vinkrönika - den 39:e i ordningen!

*

Oftast är det för omvärlden synnerligen triviala ting de bråkar om; en kvadratmeter här eller där, placeringen av en häst, grannar bajsar i min rabatt, någon går halvnäck i trädgården eller rätt och slätt för att det är tradition - vi har ju bråkat i generationer!

Jag talar om Grannfejden, kanske det mest underhållande tv-programmet just nu. Vart man lyckats finna alla dessa original är för det första en bragd men att få dem deltaga i offentlig förndring är nästan än större. Förmodligen är stoltheten och vetskapen man har rätt(?) så pass intakt att de inte inser vad som är deras eget bästa.

Kan inte låta bli att fundera på vad som går hem i glasen hos dessa individer. Särskilt inte efter att ha upptäckt ett sydafrikanskt vin som borde tilltala klientelet som medverkar i Grannfejden.

Annars kanske något för Aschberg & C:o att servera som uppvärmning inför konfliktshanteringen?

*

Jag tror jag håller med Robert Parker. Att prova och bedöma ung Barolo är bland det tuffaste man kan göra. Ändå var det precis det som Ulrik bjöd in till förra veckan men tack och lov hade han även smygit in några alldeles underbara viner med delikat mognad!

En enkel huvudregel när det kommer till bedömningen av lagringspotential (beaktat alla nödvändiga komponenter är på plats) i ett vin och huruvida jag ska lägga undan ett par flaskor eller inte är: "Gott idag, gott om fem år". För ett vin som jag upplever saknar harmoni idag, varandes obalanserat, för eldigt och så vidare, lär sällan vara bra om fem år. Men den huvudregeln tycks inte fungera fullt ut när det kommer till Nebbiolo vilket flera flaskor visade prov på. Bättre då koncentrera sig på de som bjöd på omedelbar njutning för de var ändock de som jag tar med mig i minnesbanken.

Kvällens största upplevelse stod Conterno-Fantino's 1997 Sorí Ginestra för; vilken underbar mognad och förförande doft! Så snyggt integrerad ek mixad med en ljuvligt multnad ton. Knappast en Barolisti men 1997:an lyckas ändå få med sig det bästa från såväl gamla som nya skolan. Wow!

Ett vin jag sannolikt inte hade placerat som Nebbiolo, eller i Piemonte för den delen heller, var Scavino's 1999 Rocche dell'Annunziata. Strålande glas och nära förstaplatsen men ursprungstypiskt; nej. Scavino i övrigt blir jag inte klok på. Provningskommentarerna svajar och jag får närmast burgundiska vibbar kring kvaliteten; man vet aldrig riktigt vart man har dem.

Tradition så det förslår bjöd emellertid Paolo Cordero di Montezemolos 1978 Enrico VI på. En för många okänd vinmark belägen i Villero, Castiglione Falletto. Till en början stumt och mest visandes järntoner. Men så efter ett tag startar utvecklingen och ur glaset väller allt man som traditionalistvän kan önska sig! Komposthögen är där, svampen, lakritsroten och en delikat violton. Röda bär, järn och botti backar upp. Syrorna får nog en och annan att slå en kullerbytta men de är i finfin balans och Enrico VI är en skön bekantskap. Inget för de fruktorienterade gommarna dock.

Som alltid dyker det upp extraviner och här fanns flera spännande bekantskaper. Cigliutis 2005 Barbaresco Serraboella var precis allt du inte trodde var möjligt i en nollfemma. Läckert, omedelbart tilltalande och ett vin jag sannolikt druckit upp vid det här laget om jag ägt en låda! För vem kan hålla fingrarna borta från denna?

"80-talet, 80-talet Vad kunde gå snett, vad kunde gå galet?" Inte mycket 1987 enligt Just D och att Nebbiolo inte ska underskattas i de mindre åren visade Nada Fiorenzos 1987 Barbaresco. Supermoget, men på inga sätt på väg falla samman som ett korthus, visade det upp ljuvlig mognad och hur väl Nebbiolo håller även i en svag årgång.

Egendomens blott fjärde årgång. Tidigare såldes allt på bulk men när Bruno Nada frågade farsan 1982 om de inte skulle starta egen produktion så var svaret 'pruvuma'. Låt oss prova. Störtskönt! Förresten, EUR 29 - fem solar?

Visst är Nebbiolo läckert men jag erkänner villigt de sällan sätter känslor i rörelse som Bordeaux och Bourgogne lyckas med i min vinvärld. Hursom, Piemonte startade mitt vinintresse för drygt 15 år sedan och det sägs ju att man slutligen återvänder till startpunkten så inte ska jag väl ge upp än?

Nästa djupdykning bland höstlöven blir av desto mer moget slag när tio 1971:or ska upp för bedömning! Syror någon?

*

Hur avslutar man bäst en Nebbiolo-sittning? Typ ett på natten? Tja, vad sägs om en 2007 Pure! Inget snack om saken - den här får fart på dig och plötsligt känns det som det pågår en boxningstitelkamp i gommen!

Herre min je vilken sagolik frukt! Kirsch och hallon i sin renaste form varvat med skön mineralnärvaro och läcker bärkryddighet. Jag erkänner att denna hedonistiska dryck nog är i mäktigaste laget för mig och att alkoholhalten är för bra helt enkelt, men att det är välgjort, maxat vad gäller personlighet och har samtliga komponenter i balans är det inget snack om!

Är det något vin som klarar av att sippas på när man står där omgärdad av grillrök så är det detta fullständigt monumentala vin. Pure klarar allt!Hmmm...funderar på att bli frukthora för att använda en medbloggares ord.

*

Min korkdefektsklagan i tidigare inlägg kan även bjuda på en solskenshistoria. I samband med vår första dotters födelse i maj 2007 fick vi en Dom Perignon av en god vän, mycket god vän ska tilläggas. Dessutom fick jag själv köpt en av 1996:an och i samband med Pavie-vertikalen för ett par veckor sedan föll det sig naturligt inleda en stor kväll med en stor Champagne!

Ur med korken på 1996:an; nu ska grabbarna testas! Men något står inte rätt till; frukten är platt och en svag ton av papp pockar på önskan att helt ta över doft- och smakpaletten. Nettare-Anders kommer förbi och skriver under på min korkoro. Svordomar haglar inombords och lusten trycka ner korken i halsen på korkproducenterna är synnerligen tilltalande just då. Finns bara en sak göra; öppna den andra.

Skillnaden är markant och nu visar sig Dom P 1996 från sin rätta sida och varför det är en av de bästa årgångarna producerat under modern tid. Underbart! Men jag släpper inte korkdefekten och tar kontakt med Systembolagets kundservice. Då årgången utgick ur deras sortiment 2005 (även om restpartier av 1996 kan finnas på hyllorna runtom i landet) så är ersättningen lika med noll.

Ok, fint. De lutar sig tillbaka på Konsumentköplagen och det är inget orda om. Istället kontaktar jag Moet-Hennessy direkt i Frankrike och de hörsammar min klagovisa. Min defekta flaska hänvisas emellertid till deras kontor i Sverige vilka jag kontaktar. Lisa på LVMH-gruppen tar tag i ärendet och efter lite samtal med Systembolaget får jag mail om att jag kan kila ner till mitt närmaste bolag, Fleminggatan, och erhålla en ny flaska, dock år 2000.

Moet har skött min korkdefekta 1996:a på ett sådant proffsigt sätt man bara kan önska. All heder åt dem och deras månande om kunder. Och för att göra det hela lite bättre så skickar Lisa en liten Dompa-attiralj i form av en stopper för att visa sympati.

Mina damer och herrar; gissa om Moët-Hennessy fick en dos goodwill eller badwill av mig nu? Så tar man hand om sin kund, så ser man till att kunden förblir kund även i framtiden! Snyggt!

*

Tout feu tout flamme. Om namnet på Toni Hartl's Blaufränkisch är en hyllning till jazzpianisten Michel Legrand och dennes stycke vid nämnda namn, ett uttryck för passion eller om han bara är förbannad så det ryker framgår inte. Att Toni brinner för vin är dock ingen hemlighet.

Något som startade som en hobby blev plötsligt dennes fulltidssysselsättning och att han har fingertoppskänslan visar inte minst Tout feu tout flamme i årgång 2005. Tydligen är jag inte heller den enda som upptäckt egendomen som på senare år vunnit flertalet utmärkelser och uppmärksammats i press. Från sina biodynamiska odlingar i Neusiedlersee/Hügelland och från musselkalkrika jordar hämtas Blaufränkisch som dessutom får ca 18 månader på franska barriques.

2005:an är fortfarande ganska mörk i sin färg. Mognaden har emellertid nått längre i doften som fullkomligen väller ur glaset! Kirschlikör, fina kryddiga fattoner, svag grön paprikanyans, blomsteräng och våta stenar är de första intrycken. Så elegant packat in.

Musselkalken gör sig mer tillkänna i smaken med en mineralettrig syra som dock skänker spänning till vinet. Ganska ekflabbigt men det gör inget; bärigheten, mineralen och kryddigheten bär det fint. Inte fylligt på något vis - bara så smakrikt som en mer modern Bourgogne. Vincent Girardin tänker jag på mer än en gång när vi dricker det!

Serverat runt 16 C är det hursom ett strålande ackomanjemang till min äppleinspirerade sås och kyckling. Tack Wolfgang på WeinWeber för att du tar hem denna läckerbit - och att du fick en inbiten fransos till att slå till (EUR 16,85)!

*

Om BoIS hade planer på att aspirera på en allsvensk plats nästa säsong får man nog tänka om. Klirret i kassan sinar och får man nu sällskap av Djurgården och Hammarby så är det bara att glömma! Samtidigt kan Superettan nästa säsong bli den mest intressanta sedan såväl DIF som MFF åkte ur och en viss Zlatan slog igenom...

*

Korken; vinindustrins akilleshäl.

Korkdilemmat; trikloranisol samt övriga föreningar som ger upphov till korkdefekt är ständigt uppe till debatt. När den ena kvalitetsflaskan efter den andra är drabbad av våt hund, pappkartonger eller möglig källare är tålamodet med korkeksindustrin minst sagt förbrukat. En industri som under många år negligerat problemet vad anbelangar deras produkt och inte drivit utvecklingen i tillräcklig fart framåt för att reducera riskerna än mer, ska hamna i skottgluggen!

Många är vi som tröttnat; inte bara konsumenter men även flertalet producenter har gett upp om barkbiten och övergått till andra förslutningsalternativ. Och ärligt; vem förespråkar en kork i ett vin som inte är avsett för lagring mer än säg maximalt fem år? Vad är då syftet med att riskera sitt anseende; är kork- öppnandet fortfarande en så viktig ritual att man är beredd riskera ca 10% av sin produktion på defekter?

Producenter skyller på korkeksindustrin, vi slutkonsumenter inom EU hänvisas till konsumentköplagar som säger tre år, men ärligt; vart är egentligen producentens ansvar i denna cirkus?

Från marknads- och konkurrensrätten minns jag flertalet intressanta fall även om det nu är decenniet sedan studierna lades på hyllan. I korksammanhanget är det särskilt ett som får mig in på analoga tankebanor och det var ett multinationellt mjukvaruföretags sätt hantera möjligheten returnera produkter genom att lägga villkoren i paketet men plombera med texten att varan inte var returnerbar om plomberingen bröts!

Döööh? Att detta är hur ogiltigt som helst är väl knappast någon som reagerar över idag. Den stora kör över den lilla. Likväl kom de undan länge och väl innan någon reagerade. Fallet känns till viss del applicerbart på vinindustrin och dess korkproblem.

Antag du köper en flaska av lagringskaraktär. Du synar givetvis flaskan för yttre skador innan köpet. Men mer kan du inte göra även om produktens innehåll; det du de facto betalar för inte kan synas. Det här ställer knappast till ett problem med enklare vin men hur många är det som köper unga storheter för konsumtion inom Konsumentköplagars räckhåll, det vill säga tre år? Oftast blir man nästintill dumförklarad om man rycker upp korken i förtid. Men så står man där efter fem års lagring med sin 1200-kronorsflaska; korkad....

Systembolaget får oftast kritik för att de anger 'kan lagras' om ett vin istället för 'bör lagras'. Orsaken till valet av text är dock enkel; den sistnämnda rekommendationen indikerar mer än tre år och är således utanför ersättningsrekvisitet. Och därför är rekommendationen gällande lagringstid oftast löjeväckande kort för att inte leverera missvisande information, utanför ersättninsgmöjligheten vid defekt.

Som konsument kan du inte åberopa tvingande konsumentlagar då dessa har sin begränsning på tre år (två plus ett år). Frågan är emellertid om man kan använda sig av produktsäkerhetslagen istället (även om korkdefekt inte är farligt)?

I mitt resonemang kommer producenten billigt undan när de faktiskt valt att buteljera med kork. En vinentusiast kan naturligtvis strunta i att köpa en produkt och därigenom påtvinga alternativa, säkrare förslutningstyper men hur stor är sannolikheten Europas vinälskare förenar sig i en sådan aktion?Atollsprängningar ja, men bark nja...

Nej, antingen går samtliga vinproducenter inom EU ut och säger att deras vin ska drickas inom tre år, eller så tar de ansvar för att de väljer försluta med en osäker produkt i form av korken. Det går inte enbart skylla på korkindustrin för det är inte denna som tagit ett beslut åt producenten vad gäller förslutningen. Välj en annan förslutning om man inte kan garantera kvaliteten, eller har för avsikt ersätta drabbade konsumenter efter treårsperioden som lagen stipulerar.

Vissa tillåts inte, enligt lokala kontrollmyndigheter och appellationslagar, försluta på annat sätt än med kork. Detta finner jag än mer intressant hur ett sådant krav kan framställas inom unionen i och med ett sådant ställningstagande innebär att konkurrensen begränsas på en fri marknad.

Vad är historien bakom ett sådant krav och vilken paragraf kan man luta sig tillbaka på? Romfördragets artikel 36 - människors liv och hälsa - den som Systembolaget gillar så mycket? Nja, det där duger lika lite som danskarnas ovilja införa alternativa flaskmodeller i ölindustrin.

Dessutom bör producentens möjlighet att lobbya för ändringar i den egna begränsande appellationen som ovan nämnts, vara större än att slutkonsumenten ska tvingas till massuppslutningar runtom Europa för att skapa förändring.

Men är korken inte det enda förslutningssätt som tillåter vinet andas? Nja, det är nog snarare en vinmakares mardröm om korkbiten tillåter luftinsläpp så att vin tillåts 'andas'. Tom Mackey, vinmakare vid St. Francis Winery avfärdar påståendet att en naturlig kork bidrar til åldringsprocessen. "Cork is just a hunk of dead wood that deteriorates over time. The thought that this plug is allowing a tiny amount of oxygen into the wine is frightening - it's a winemaker's worst nightmare."

Men även om det finns gott om vinmakare därute redo att helt gå över till alterntiva förslutningssätt är slutkonsumenten inte utan skuld. Vi har ett beteende som är synnerligen konservativt när det kommer till vin och själva öppningsproceduren. Flaskor kräfva dessa korkar?

Korkskadade viner orskar finansiell smärta på flera plan. Någon; producent, distributör, vinhandlare, restaurang eller slutkonsument måste ta kostnaden för korkdefekt. Förutom denna ekonomiska smäll så kan vi lägga till det faktum att alla slutkonsumenter inte känner igen en korkdefekt flaska och då helt sonika avfärdar vinet som äckligt. Hur mäter en produccent en sådan indirekt förlust i form av vikande försäljning och att slutkunden som inte kunde identifiera korkdefekt får en negativ uppfattning om ett vinhus?

Mitt råd till alla er som råkar ut för korkdefekt när flaskan är mer än tre år från inköpsdatum; tag direkt kontakt med producenten och kräv ersättning för produkten vars innehåll du inte kunnat syna. Naturligtvis får det vara rim och reson på kraven men en klassificerad Bordeaux 2005, Barolo 2004 eller dylikt ska nästan uteslutande sparas mer än tre år. Lagringen är inget krav men säg det vinslott som menar deras klassificerade 2006 Bordeaux ska drickas nu och inte lagras för bästa resultat i 10-15 år!

Meddela producenten, kräv ett svar och om de nekar ersättning kräv en rimlig förklaring och hur de i sådana fall resonerar ansvarsmässigt. Spar innehållet, var beredd skicka detta till producenten eller kanske lämna till importören ifråga. Det viktigaste är att du agerar så att alla korkförslutare får sig en funderare vad som är värst badwill; missnöjda kunder i form av restauranger, vinhandlare, slutkonsumenter eller avtagande försäljning. För i slutänden handlar ju allt om ekonomi.

Vem av de ledande vinhusen runtom i världen, kanske främst inom EU, tar första steget lägga ner korkförslutningen - åtminstone tills den är säkerställd?


NB 1. För mer information om de föreningar som orsakar korkdefekt läs Lars Jonssons (Vininfo) eminenta förklaring här.

NB 2. Samtliga viner (inom rim och reson) som jag öppnar utanför KKL's treårsgaranti, och som uppvisar korkdefekt, har jag för avsikt publicera på Mise en bouteille. Och min kontakt med producenten ifråga och deras syn på kompensation för min förlust.

NB 3. Korkarna på bilderna var inte drabbade - de är blott med för att ögat ska ha sitt!

Vinveckan som varit - #38

Veckan präglas av en malande oro. Tjejtrilogin hemma är sjuk och efter ett besök på Danderyd så konstateras att de sannolikt har influensa, svin- eller bara helt vanlig hederlig dagisinfluensa undersöks ej närmre. Ska jag också åka dit? Jag som har bjudit in dussinet förväntansfulla vinentusiaster kan väl ändå inte bli sjuk nu, av alla jädrans tillfällen!

Ateist som jag är känner jag ändock ett visst behov tacka högre makter för att jag tilläts slippa sängläge - och kunde njuta av en sensationell provning av ett av vinvärldens klarast lysande stjärnor idag, Chateau Pavie. Ja, i alla fall i min vinvärld.

Dagen efter tillställningen präglas sinnesstämningen av såväl eufori som tomhet. Eller var det något annat som tyngde? De 25 flaskor vi totalt öppnade kanske?
Glädje över att ha provat nio så pass mäktiga viner med likasinnade är stort. Tomhet över det faktum jag kanske aldrig igen får dricka en 2000 Pavie suger verkligen. För 3400 kr för en flaska, hur bra den än är, lär alltid vevas med vetskapen det är lika mycket som två månadsavgifter till bostadsrättsföreningen.

Men, inte hänga läpp! Låt oss istället kasta oss ut i vinvärlden på nytt och finna nya skatter, nya upplevelser och fortsätta beundra alla dessa passionerade vinfolk som finns därute! Ny provning planeras redan och för de nyfikna går den under arbetsnamnet 'traditionalist - javisst'.

Välkommen läsa veckans vinkrönika; kraftigt rödvinsfärgad och säkerligen nytt rekord i repetition; Pavie. Pavie, Pavie....

*

För 18 månader sedan kände jag ingen av de herrar som i lördags deltog i Pavie-provningen. Bloggandet har onekligen öppnat dörrar, bjudit på nya fantastiska bekantskaper och jag inser vilken tur jag haft som fått träffa likasinnade entusiaster. För ett och ett halvt år sedan fanns det inte en chans jag kunde skramla samman dussinet personer villiga att gräva djupa hål i portmonnän för att få prova jäst druvsaft från Saint Emilion. Nu kan jag.

Tack alla ni som förgyller min vintillvaro - ni är ju bara så jäkla härliga!

*

Inser hur bortskämd jag är. På fredag är det dags kila de få hundra meterna från jobbet till Ulrik som bjuder på Nebbiolo-lektion. Piemonte som faktiskt startade hela mitt vinintresse ges chansen återta en plats i toppen och knuffa undan några mossiga Bordeaux-viner från tronen.

Att bli upplyst är kul men kan bli dyrt. Något som den eftertraktade Percristina inte minst visade i lördags. Domenico Clericos hyllning till dottern Cristina som gick bort blott sju år gammal väcker känslor och jag dricker vinet med andakt och skänker lika mycket en tanke till förlusten av ett barn som den hyllning det ändå är i flaskan. Bravo!

*

Hösten är det samma som grytor och bäst av dem alla är Boeuf Bourgignon. Alla har vi olika sätt tillaga den men en sak är säker; får den fem timmar blir den bra!

Receptet för en lyckad Boeuf-kväll startar kvällen innan. Se till grytan redan då är färdig och låt stå över natten. Starta med att täcka botten av en tjockbottnad kastrull med rökt sidfläsk. Skiva det tunnt och täck hela botten. Släng över tunna slantar av morot så det täcker, hackad lök så det täcker och på med ett lager nötkött av önskad typ, fingertjocka bitar. Salta och peppra. packa ihop.

På med nästa lager morotsslantar, hackad lök och resten av köttbitarna. Salta och peppra. Täck med tunnt skivade skogschampinjoner, packa och skiva sedan över sista biten av det rökta sidfläsket.

Häll ner rejäla mängder vin och en skvätt konjak eller liknande. På med lock som ska sluta tätt och låt småputtra i fyra-fem timmar. Till det serverar du en uppfriskande Bourgogne; eller varför inte tre som var fallet i lördags!

Bourgogne är den ultimata gomrensaren, inte minst efter en Pavie-vertikal. För att göra det extra kul åkte tre nollsexor Aloxe-Corton fram; en Clos de Marechuades från Domaine du Pavillon (Bichot), Tollot-Beaut och Domaine Rapet. Bäst? Jämnt skägg mellan de sistnämnda...

*

Jag börjar skönja en ny 2003-kontrovers! 2009 blir varmt, mycket varmt!

Regnmängden i Bordeaux i augusti månad var mer än hälften jämfört med de senaste trettio åren i området enligt franska väderleksinstitutet. Dessutom var antalet soltimmar långt flera än vanligt och det är inte utan nolltre-vibbarna kan plockas fram igen. Flera skördar redan för fullt sina Merlot-druvor och på många håll är redan den potentialla alkoholhalten uppåt 15%! Japp, ni läste rätt.

Frågan är om lite regn inte skulle göra gott för de som ännu inte börjat?

*

Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie.....tralalala...tralalala.....

*

Jakob bjuder på 2005 Nordlund. Appellation Avedøre Controlee. 11 månader på små ekfat har Castel, Lèon Miliot, Regent och Rondo fått. Min första bekantskap med danskt vin är ett faktum och jämfört med de svenskar jag provat är de långt före. Men givetvis långt efter riktiga vinregioner.

Doften invaggar en i viss förväntan; visst är det grönt och stjälkigt men också fatigt och aningen stalligt. Om doften har vissa poäng kan tyvärr inte samma sägas om smaken; glest och ihåligt.

Men kul är det hursom och jag måste ju ändå beundra dessa fantaster och trotsare av naturens begränsningar!

*

Två öar, Deusyls. Ena ön består av Viognier, den andra Rousanne. Vingården heter Bellefeuille och ligger i Terrassez du Larzac. Producent? Matrix musikmakare Rob Dougan a k a La Pèira!

Rob köpte markerna i Languedoc i slutet av 2004 men då han spenderar mesta av sin tid i London har han lämnat över ansvaret på den unge Jérémie Depierre. Den kände önologen Claude Gros konsulteras och har med sin rättframma vinstil och satsning på lokala druvor utan tvekan haft ett finger med i spelet avseende egendomens framgångar.

La Pèira har redan uppmärksammats internationellt, inte minst av Wine Advocate’s David Schildknecht och engelska vinhuset Berry Bros & Rudd som kallar La Pèira årets fynd.

2007 Deusyls består av 65% Viognier och 35% Rousanne. Ynka 1000 flaskor produceras årligen. Kombinationen är lysande i och med den förstnämndas blommighet tonas ner och den sistnämndas uppbackande syra gör vinet mer lagringsdugligt än en ren Viognier.

Två år på sin fällning i barrique är imponerande och första tanken är utan tvekan att här väntar en ekbomb utan dess like! Men icke; Deusyls är, om än fortfarande något ung, en autostrada av ren och skär lycka! Supersnygg och tokdyr ekrostningston, mogna gråpäron, honung, melon och jasmin möter inledningsvis för att efter ett tag i glaset smälta samman till en mer komplex och sammansatt doft.

Gräddigt, porrigt ekig med Viognier närvarande men uppbackad av svaga gummitoner och mogna citrussyror från Rousanne. Lång, gåshudsframkallande eftersmak.

Jag blir helt till mig när det dyker upp så skönt personliga viner som Deusyls – inte minst då de två sydfranska varieteterna oftast får utstå diverse spott och spe, trots sin höga klass! Bristly tar numer in La Pèira till Sverige. Kontakta dem för prisuppgift om Deusyls. En sak är säker; det här är lika stort som mer namnkunniga La Doriane från Guigal!

*

Nu ska jag inte komma med några påståenden om förfalskning eller dylikt, men behovet av att ifrågasätta var i helskotta alla 1947 Cheval Blanc kommer ifrån är befogat! Nästa Bruun-Rasmussen auktion innehåller en 1947:a och ärligt talat förstår jag inte man är beredd bjuda på den. Det är snart 62 år sedan fyrtiosjuan började jäsa och än tycks det finns gott om flaskor.... Skeptisk? Jag?

*

Hmmm....kanske skulle sälja tomflaskorna av Pavie på ebay. Har ju hört det finns "samlare" av sådana och att flaskorna lär generera en nätt slant.


Undrar förresten vad korkarna är värda......?

*

Thunevins utmärkta Haut Carles från Fronsac fick agera referensram under vår andra Pavie-flight. Vinerna var helt enkelt för bra och ibland krävs en down-to-earth flaska för att förstå kvaliteten. Och vilken skillnad det var!

Haut Carles var, om än ett småmysigt glas, i sammanhanget närmast glest och ihåligt. Vilket egentligen bara konstaterade hur monumentalt bra Pavie är utan att för den sakens skull förringa Fronsac-vinet!

*

Jönköping hemma. Borde vara en lätt uppgift. 2:4 indikerar det motsatta dock. Fast i ingenmansland och resterande del av säsongen är transportsträcka mot säsongsavslutningen. Kanske dags spela in ungdomarna nu för flertalet av de etablerade lär lämna. Ännu ett år i Superettan är inte så illa. Nästa år tycks serien få intressanta nykomlingar i form av ett par Stockholmslag ingen räknat med...

*

Life is too short....

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118 sekunder......äh, nu orkar jag inte längre.

Chateau Pavie anno 2000 hade utan tvekan den mest intensiva, förförande och långlivade eftersmak jag upplevt i ett bordsvin! Ett vin fullpackat med närvaro och ursprungstypicitet - samtidigt som det visar en ny sheriff anlänt...

När dess sparringpartners, 2003 Pavie, 2005 Pavie och 2005 Chateau Monbousquet står bredvid är det svårt inte utnämnda kvartetten som den kanske mäktigaste flight jag provat på många år - eller aldrig tidigare rentutav!

Hur Broadbent under sin kommentar på 2000 lyckas skriva "I much preferred the late Jean-Paul Valette's Pavie, which was so much more drinkable", ge två av fem i betyg, leverera följande hånfulla slag under bältet: "for wine competitions and our American cousins" och utdela fyra av fem i betyg för de mindre begåvade, är inget annat än larvigt post-kolonialt beteende.

Gillar man inte så gillar man inte. Så är det. Men tyvärr ligger mer bakom här och även om ironi är med finns även underliggande toner av irritation i bilden. Nya mer verklighetsförankrade gommar regerar idag. De flesta accepterar det - andra klamrar fast vid sin old school-palate. Då är det lättare skriva under på Parkers omdöme: "Life is too short not to own and consume some of the 2000 Pavie".

2000 Pavie regerar i min värld och är mitt 'desert island wine'. Nu kan jag det här för bättre blir det inte, lägger ner vinbloggandet och börjar odla bonsai'er istället! Ses på 'Mise en blomsterkruka' framöver...


Inlägg på g när sinnena åter är nollställda och jag kan acceptera min vardagsbordeaux heter Chateau Lousteauneuf och inte Chateau Pavie....

Pavie! Pavie! Pavie!

Äntligen! Ikväll är det äntligen dags för en ytterst efterlängtad tillställning där alla buteljerade årgångar under Gerard Perses ledning av Chateau Pavie ska vertikalprovas!

Chateau Pavie i spannet 1998-2006 samt första årgången av slottets andravin, 2005 Aromes de Pavie, 2004 Chateau Pavie-Decesse, 2005 Chateau Monbousquet och 2000 Monbousquet Blanc.

Korkarna är uppe, vinet luftat och banne mig; ingen är korkskadad! Förrapporten kan meddela det doftar ljuvligt.

Nu längtar jag till trilogin 2000, 2003 och 2005 som ska spänna musklerna i samma uppställning. Och då speciellt 2000 med sina 100 Robert Parker-poäng!

Årets provning är här! Äntligen!!!!

Vinveckan som varit - #37

Jag är en tragisk pappa. Hemkommen från en två-dagars vistelse i Bryssel möts jag av en trio sjuklingar. Bägge småtjejerna är kassa och hustrun har fått sig en släng hon också. Och inte blir det bättre utan måndag morgon, när Köpenhamn står på schemat, inser jag att det bara är till att stanna hemma och likt en svensk jämställd man ta hand om min familj. Patetiskt säger säkert fru Anka; en riktig man hade hyrt in ett gäng underbetalda mexikaner till att ta hand om sjuklingarna, och själv begett sig till Köpenhamn. En riktig man försörjer nämligen. Kvack, kvack!

Mitt i allt elände finns ändå ljusglimtar. Bryssel bjöd på sommarvärme och fredagskvällen var sann njutning även om det "bara" var Cava i glaset. Och att promenera hem till hotellet vid midnatt, när det är tjugo grader ute, är bästa tänkbara sätt ladda reservaggregatet nu inför stundande höst och vinter.

Välkommen läsa veckans vinkrönika - den 37:e i ordningen.

*

Min arbetsgivare bjuder på en golflektion! I Brabentse utanför Bryssel får jag en timme på mig att svinga axeln ur led, skyffla grästuvor femton meter upp i skyn och inse Mark Twain nog hade rätt när han konstaterade golf var det bästa sättet förstöra en trevlig promenad på. Men solen värmde gott och cavan efteråt satt som en hole-in-one där vi satt utanför det slottsliknande klubbhuset, inte alls olikt en burgundisk domaine.

Som småbarnsförälder tillhör man numer det tråkiga gardet; de som avviker tidigare under kvällen. En majoritet av kollegorna beger sig till närliggande Leuven för efterfest, övriga stannar i intetsägande Diegem, Bryssels Silicon Valley, och kilar till en närliggande pub för att dricka öl med de lokala förmågorna.

Vi finner en öppen inrättning där klientelet ser ut att snitta runt 65; den cigarettgrå röken i lokalen reducerar möjligheten till ytterligare visuella betraktelser. Men är man törstig så är man; trots insikten hur förbannat skönt det är att slippa alla osande giftpinnar när man vill ha ett schysst glas.

Två timmar senare; tre personer och åtta öl. Gueuze, Bruijn, Duvel, Kriek och Affligem för att nämna några, kommer notan. EUR 15,65! Utan att ge mig ut på en komparativ skattepolitiksresa Belgien kontra Sverige är det väl ändå bittert veta du får åtta kvalitetsöl i EU:s högkvarter mot 3 dylika på hemmaplan. Belgien är knappast låginkomstland. Är det inte bättre vi dricker på puben än ur dunken hemma i soffan?

*

Man tager halvtaskigt bordsvin från Frankrike, italienskt dito och blandar ner en skvätt Amarone. På med en etikett som deklamerar epitetet Amarone och danskarna springer till sin Brugsen-butik och inhandlar sitt russinvin för det facila priset 85 DKK. Ingen som tänkt tanken på att ifrågasätta hur det är möjligt för få som gillar Amarone är säkert inte medvetna om produktionssättet. Alltså; tacksamt vin luras med.

Amarone är inte billigt framställa. Det kräver sitt utrymme och tålamod. Men likväl; "producenten" ifråga har under tre år lyckats få ut ca 1 miljon liter Amarone på marknaden, med hjälp av mediokra bordsviner och en liten skvätt av vinet från Veneto. Ingen har reagerat och det är först nu de italienska myndigheterna har stormat produktionsanläggningen i piemontesiska Fara Novarese och kunnat beslagta fuskvinerna.

Visst, som plagiatör spelar du på folks godtroende men hur det är möjligt själva vinimportören inte reagerat är lika mystiskt. Vinet för 85 danska pistoler visade sig dock ha en svårflörtad importör med icke-existerande telefonnummer även om livsmedelsaffärerna sägs ha fått förklaringen att importören köpt via ett tyskt exportlager.

Slutligen; varför inte som konsument hålla sig till den enkla tumregeln: 'bättre äta enklaste rätten på en bra restaurang än dyraste på en sylta' och applicera regeln på övriga inköp likaså?

*

Vinklubben befinner sig i totalt förfall. Forumet domineras idag av spam med syfte att förstöra för de intresserade och diskussionerna ser inga konstruktiva och givande slut utan oftast är det jantelagsfasoner och personliga påhopp i slutvinjetten. Trist på en annars god tanke men så går det när ett forum inte modereras.

Vi är knappast bortskämda med vinforum i Sverige men ett är värt ett besök; Fine Wines. Genom aktivt modererande hålls forumet proffsigt, rent och snyggt. Så för de som vill prata vin på modersmålet har hittat hem; för mer djupgående och bredare diskussioner gäller främst amerikanska forum.

*

Krabbsäsongen är här och med det fullmatade krabbor att frossa i! Jag erkänner; min repertoar vad gäller tillagning av kräftdjuret är begränsat men det beror främst på Petri Pumpas del. När jag som ung låg i Lund hade jag förmånen få dinera tre gånger på den då i Lund belägna restaurangen. Då, på mitten av 90-talet, en av Sveriges absolut främsta. Idag driver man Kronovalls hotell-, restaurang och konferensdel och tjänar säkerligen bra mycket mer på storskaligheten än den lilla entusiastiska restaurang man var i Lund.

Jag tillhör gardet som minns vad jag åt och drack på en restaurang trots mer än decenniet fortskridit. På Petri Pumpa en höstkväll för 12-13 år sedan var det dock extra lätt när det kom in en sagolik krabbanrättning och vinet därtill fick klockorna att klämta.

Ett savoykålsblad penslat med ägg som fick stelna till i ugnen så att det såg ut som en liten skål. Det glänsande bladet fylldes med krabbkött i botten och ovanpå det hade man vispat ut krabbrommen. Milda hackade gröna blad på det; jag använder färsk körvel i dag för att få fram den rätta smakkombinationen. Runt om en mogen balsamicovinaigrette och svårare än så var det inte!

I glaset en Sylvaner från en av Alsace främsta på druvan; Rolly-Gassmann. En fulländad kombination! Så, köper ni krabba i dagarna; ge Sylvaner en chans.

*

Måste se om den underbart roliga Dum Dummare nu när jag vet vi har en svensk anka med i filmen!

*

Back on me Clive! Många har försökt under de senaste 15 åren men ingen har nått samma underhållningsvärde som Keith Floyd. Andra har försökt närma sig matpubliken i rutan genom folklighet, sensualism eller genom att vara informativa eller enbart tråkiga.

Ingen slår Floyd som tycktes improvisera fram varje program i bästa Dario Fo-stil! Alltid med ett glas i ena näven och sleven i andra. Samma procedur i ottan som sena kvällen. Den galne kocken har nog en plats hos oss alla - RIP Keith Floyd.

*

Mjällby borta. Ingen lätt uppgift men å andra sidan passar det BoIS slå ur underläge. Samtidigt unnar jag Listerlandets stolthet ett avancemang uppåt i seriesystemet och kan ta en förlust. Sannolikheten för en kvalplats till Allsvenskan är ändå liten fast...kul skulle det vara om BoIS ställts mot Bajen i en kvalrunda! Linderoth mot sitt gamla gäng!

*

Vinveckan som varit - #36

Full rulle! En av årets mest hektiska perioder är i full gång och förberedelser för vad som komma skall fyller agendan. IDN ska introduceras och å, ä och ö gör sitt inträde i domänvärlden. Spännande ja men det som oroar mer är de kyrilliska och grekiska bokstävernas inträde...

Veckan som varit har bjudit på svårslagna italienska matvinsupplevelser; Dolcetto och Sangiovese när det är som bäst! Får se om belgarna kan bräda det när Bryssel nu väntar ett par dagar. Kwak i timglas på Grand Place kanske. Turist? Jag?

Välkommen läsa veckans vinkrönika - den 36:e i ordningen?

*

Guld, silver, brons. Nog har ni sett de där medaljerna som pryder var och varannan vinflaska idag och säkert också köpt en tack vare guldmedaljen; medvetet eller omedvetet. Men kan du lita på medaljens glans eller är det enbart ännu ett försäljningstrick? Tja, Professor Robert Hodgson hade sina tvivel vilket föranledde en grundlig undersökning av medaljutdelningarna.

Resultatet står att läsa i The Journal of Wine Economics där Hodgson offentliggör djupdykningen i 13 olika vintävlingar med medaljutdelning. 4000 viner som deltog i de 13 olika tävlingarna kollades och korrellationen mellan bedömningarna av vinerna var ringa. Av närmre 2500 viner som deltog i mer än 3 tävlingar vann 47% en guldmedalj i minst en tävling. Men bland dessa guldvinnare blev 98% endast betraktat som medelmåttiga eller
rentutav dåliga i minst en av de andra tävlingarna!

Bland viner som deltog i 5 tävlingar och erhöll minst en guldmedalj fick ca 75% ingen medalj i åtminstone en av de övriga tävlingarna. Hodgson frågar sig hur man tolkar den stora skillanden; är det på grund av producenterna inte ens skickar in provflaskor eller är det helt enkelt juryn som inte är kapabel bedöma kvaliteten?

Studien har mött kritik givetvis, främst av arrangörer av dylika tävlingar som säkert ser en fin inkomstkälla hotad. Los Angeles County Fair's VD avvisar studien med att de minsann väljer ut vinmakare som domare och att dessutom så är tävlingar ett billigt tillvägagångssätt för små producenter att få lite uppmärksamhet i media. Tilläggas kan att på nämnda tävling deltog 3600 viner i år och varje vin som deltog betalade en avgift om USD 75.

Småmysig vinst och ett skitenkelt sätt dra in dineros eller hur? Dessutom, är man vinmakare så har man förstånd på kvalitet? Huh? Vem är det då som gör alla skitviner som finns? Praktikanter?

Nej, förklaringen är enklare; det är lättförtjänta pengar och alla har vi olika smakpreferenser. Professor Hildegarde Heymann vid Davis vinuniversitet levererar förklaringen att i grund och botten är en sådan tillställning detsamma som en skönhetstävling där det gäller att finna Miss Universum.

Så, nästa gång ni står där med en medaljprydd flaska; vad gör ni då?

*

Bordeaux är det. Likaså Bourgogne. 2009-optimistiska alltså. Nu kan tyskarna sälla sig till skaran då sensommaren bjudit på värme och dessutom skonat dem från regn. Druvorna har mognat tidigare än normalt och vinbönderna är än lyckligare över druvornas höga kvalitet, syror och förskoning från sjukdomar. Varma dagar, kalla nätter. That's the concept. Müller-Thurgau skördas redan medan Riesling som mognar senare fortfarande har ett par veckor ytterligare på rankorna innan skörd.

Deutsches Weininstitut räknar med en skörd något under genomsnitt, mest på grund av att det kalla vädret under juni när blomningen satte fart reducerade fruktsättningen.

Med lite flax kommer ett strålande 2009 oss vinälskare till godo med något mer jordnära priser än innan finanskrisen! Hoppas, hoppas...

*

Minns Rabl's läckra Zweigelt rosé i somras. Årets trevligaste överraskning på rosémarknaden som numer består av alkoholmonster i fruktbombad skrud. Skittråkig utveckling minst sagt och när sydfransoserna drar iväg i pris återstod en mineralstinn österrikare att försvara de blekfisa och laxrosas färger!


Nyfiken på vad Österrike i övrigt kunde prestera i rosévinsfärg inhandlades Toni Hartl's 2008 Rosito från Neusiedlersee. Rosito förresten; får någon importör upp ögonen för denna utmärkta rosé så kan det vara läge lobbya för ett namn- och etikettskifte.

Blaufränkisch, Cabernet Sauvignon och Syrah i en weissherbst-inspirerande tappning. Mineralerna är där men även en lätt restsötma som först känns malplacerad men när en svag bitterhet dyker upp i eftersmaken summerar sötman enbart en viss nyansrikedom för att vara rosé. EUR 6,95 - inget att orda om. Årets sista rosé?

*

Boxhatare? Vill du ha mer vatten på din kvarn? Läs då GP's artikel om den undermåliga kvaliteten och halten svavel i lådorna. Inget nytt under solen och att det uppmärksammats förvånar egentligen. Man får vad man betalar för vare sig det är boxvin, dansk fläskfilé eller varor med utgånget bäst-före-datum. Skillnaden är väl visserligen att få s k vinjournalister bemödar sig med att leta köttfynden på Willy's etc...

*

Stjäl inte vin! Det kan ge livslångt fängelsestraff! det är i varje fall vad Mark Anderson, ägare till dåvarande Mare Island Warehouse, fått erfara. 2005 brann lagret ner och misstankarna branden var anlagd var snabbt framme. Ägaren var i skottgluggen i och med ett stort underskott och anklagelsen, förutom branden, är att Anderson sålt en stor del av vinerna som han åtagit sig att mot betalning lagra för kunder.

Skadorna uppgick till USD 250 miljoner och fälls Anderson för samtliga 18 åtalspunkter väntar livstid.

*

Dolcetto och Spaghetti Bolognese. Vilken höjdarkombination! När dessutom vår Pecorino Sardo som strös över är smaksatt med svarta tryffelbitar är kombinationen svårslagen.

Cavallotto står för Dolcetton - en 2006 Vigna Melera från välkända Bricco Boschis-läget. Med sin relativt låga men ändå närvarande syra och mogna körsbärstoner är det ruggigt bra till tomatbaserade såser. Att det sedan är en av de bästa Dolcetto's jag provat på bra länge gör inte saken sämre. 2 glas i Gambero - vad mer begära för en dryg 'tia'? Ibland är det enklaste godast; såväl i glas som på tallerken...

*

Det går inga direktflyg hem från Bryssel på helgerna vilket gjorde att valet stod mellan transfer i Frankfurt, London, Köpenhamn eller Helsingfors. Helsingfors tänkte jag; där finns ju Pekka Nuikkis Fine Wine-bar och vips så var resan hem via Vantaa! 1 timme och 45 minuter är väl tillräckligt för att trycka i sig en deciliter 1979 Haut Brion?

*

Varför ändra på ett vinnande lag? Tja, frågan är Anders Linderoths att svara på. BoIS har spelat riktigt trivsam boll senaste omgångarna och senast var det Väsby som fick smaka på de randigas medicin. Varför då ändra sin uppställning när Ljungskile väntar på bortaplan och störa det flyt man har? Naturligtvis blev det förlust och ibland vill jag ifrågasätta Linderoths taktiska förmåga. Varför förvirra i onödan? Taktik ska hållas så enkel som möjligt - svårare än så är det inte!

*

Svart guld!

Kungligheter, påvar och tsarer drack det. Peter den store till exempel uppskattade det för dess helande effekt på dennes oroliga mage. Likaså var det reserverat officerarna medan de befälgradsbefriade meniga fick nöja sig med dussinvaran Bordeaux! Jepp, ni läste rätt. Eat that Bordeaux!

Men tider ändras och hämnden är ibland ljuv - om än resultatet av en maktdemonstration. I och med floden Lot är en biflod till Garonne, och vinets främsta transportsträcka till den viktiga handelshamnen Bordeaux var just flodvägen, kunde staden ålägga skatter och embargon på det svarta vinet som kom resandes längs vattnet.

Stämningen blev minst sagt hätsk mellan områdena och engelsmännen som var ytterst förtjusta i det mörka vinet från Lot gick in och medlade. Alla glada och blekfisarna från Bordeaux råkade till och med skvätta en droppe eller två ner i sitt aquitanska vin och vips var det desto vackrare skåda!

Cahors - Un ville d'Art et d'Histoire. En av 130 platser i Frankrike som av staten utnämnts som historiskt viktiga. Vad gäller vinet från Cahors, det svarta vinet som det populärt refereras till, drabbades även det av vinlusen under 1880-talet. Och inte nog med det; har ni läst om frostknäppen som ödelade stora delar av Bordeaux marker 1956? Cahors har och runt 90% av rankorna drabbades och fick ryckas upp.

Ändå lyckades man på någon vänster bli AOC, appellation d'origine controlée 1971. Kanske var det startklockan för Cahors som vid tillfället levde på sina historiska lagrar, för de senaste drygt två decennierna har kvaliteten fullkomligen exploderat i området och nya entusiastiska och önologskolade vinmakare har gjort entré.

Och Malbec har fått uppleva en pånyttfödelse! Växtläget påverkar även här och ingen ifrågasätter att rankorna som växer på kalkstensplatån, Les Causses, ger högre kvalitet än rankorna på de basaltrika flodbäddslägena. Eller för att generalisera; kalkplatån ger långlivade viner och i väntan på dessa dricks de mjukare och mer lättillgängliga basaltvinerna.

Vägen tillbaka har inte varit enkel och mycket återstår. Idag är Argentina för många mer synonymt med druvan Malbec än vad dess ursprung är. Men stilarna är som dag och natt; den ena fruktorienterad och ofta generöst ekad. Dessutom utrustad med en rejäl dos alkohol. I Cahors är det motsatt; stramt, torrt och producenternas iver och ambition inte producera alkoholbomber resulterar ofta i viner som stannar kring 13%.

Så, för att sälja krävs en strategi och naturligtvis underlättar det om man har ett karismatiskt ansikte i regionen. Det har Cahors i Alain Dominique Perrin, ägare till Chateau Lagrézette och dennes vin tillhör dessutom topparna i området. Strategin i övrigt bygger på en Malbec tour i USA som nyligen avslutats och där dryga dussinet producenter marknadsfört det svarta vinet och sökt öka medvetenheten om dess existens. Vidare har Cahors skapat ett par hemsidor som även de ska öka intresset för området. Återstår se om man lyckas men att de så sakta börjat bli populära på hemmaplan är något vi upplevt senaste ett-två åren.

Cahors är säkert en vit fläck på vinkartan för många. Så ock för mig. Chateau Caix har som den halvdansk jag visserligen är förföljt mig under min tid i branschen i Danmark men sällan har vinet varit särskilt exalterande. Caix - ägt av danske prins Henrik.

Då har årgångarna jag provat av Lagrézette och du Cedre varit desto mer intressanta och visat vad Malbec kan prestera! Många är det också som varit lyriska över Clos d'un Jours bidrag bland monopolets septembernyheter och fast jag ännu inte provat är det just nämnda vin som föranlett en Cahors korkades upp nyligen!

Ett tips trillade in och genast vaknade suget efter ett glas fransk Malbec! Att välja på i min eminenta Cahors-samling? 2000 La Tour Sernin och 2005 Lou Prince, bägge från mitt senaste fynd bland tyska internetvinhandlare; Wolfgang Weber.

Mogen Cahors; hur ofta dricker man det? Korken på nio-åringen åker och halva flaskan dekanteras ett par timmar i förväg; resten sparas två dagar i kylen för att se utvecklingen. Ryggbiff, bearnaise och pommes. Känns som ett bra val till en Cahors. Dessutom är pommes stortjejens favorit och bea är inte dumma grejer det heller.

Det svarta vinet från Lot. Jag irriterar mig ibland på vissa epitet viner erhåller och kvarhåller - fast de uppkommit för hundratals år sedan och idag är av arkaiska mått. I dagens vinindustri är inte en Cahors mörkare än andra viner producerade på druvor rika på antocyaner. Däremot, La Tour Sernin har ingen tillstymmelse till mognadskant och är fortfarande ungt i kanten. Imponerande med tanke på att vi inte snackar någon dyrgrip a l a EUR 50! Nope, här är det en vinare för EUR 12,95 i glaset och nio år och röd kant är inget annat än ruskigt imponerande!

Till en början försiktigt i sin framtoning. Blåbär, jord på påse, lakrits och viss murrighet är det som kan urskiljas. Sträv med blott inledande mognadstoner i smaken. Ändå på något sätt trots sin enkelspårighet fascinerande.

Jag följer vinet under kvällen och det är först en bra bit efter ryggbiffen som La Tour Sernin börjar veckla ut sig. En svag blommighet som minner om viol visar sig och det dyker även upp mörka körsbär och en mer komplex jordighet i vinet. Ändock, och det bör påpekas, det är inget komplext vin i sig utan rätt och slätt en skönt jordnära stil utan utsvävningar i nya fat och kalljäst frukt.

Smaken är desto intressantare nu och förutom violtonen, lakritsrot, bittra körsbär och blåbär så har det jordtonen utvecklats även här. Sträv rackare ja, men även om torrheten är där så är vinet i fin balans. Oj, vad klassiskt även om det här är en stil av Cahors som blott existerat kanske tjugo år! Det vill vara elegant men lyckas inte fullt ut; lite generisk Medoc över det hela.

När köpte ni sist ett rött vin med nio år på nacken men som fortfarande hade flera års utveckling framför sig? För EUR 12,95? Nej, just det. Sådant finns ej i Sverige för volymen är för liten och då är det ajabaja. Gör er själva en tjänst; in med en beställning till Herr Weber och glöm inte bort dennes strålande 2005 Chateau Losteauneuf från Bordeaux och kanske än mer imponerande 2004 Molino di Grace från Chianti.


N.B. Två bilder lånade från Wolfgang Webers sida.

13 vid bordet!

Vilken värd man är! Inför 13 herrars alldeles egna tolkning av Steven Spurrier's numer klassiska Judgement of Paris krävs att logistiken är på plats och att agendan följs något så när.

Henrik, en av deltagarna, åtar sig mätta sällskapet och anländer således tidigare. Jag har aldrig träffat Henrik. Och fast jag vet 'first impression lasts' sitter jag där i bara shorts medan hustrun agerar frisör och trimmar frillan - när Henrik knackar på dörren! Så fungerar den - lagen om alltings jävlighet alternativt - planera din tid bättre!

Nåja, Henrik tog det väl och jag gjorde mitt för att snabbt ändra på första intrycket genom att skänka ett glas av den mäktiga Mouchao Tonel 3-4. Tror det fungerade....

Ni har säkert redan noterat intrycken från ett par av kvällens deltagare. Såväl Vintresserad, Frankofilen och Winepunker har så här långt sammanfattat kvällens viner väl och frågan är om ni vill läsa ytterligare en version av sittningen?

Nej, jag trodde inte det heller så håll till godo med en laddning allmänt svammel från Mise en bouteille's intryck av dagen!

13 vid bordet. En av alla Agatha Christies klassiker. Försent upptäcker gästerna att mord står på menyn. Mord var emellertid inte vårt dilemma, snarare vidskeplighet. Skulle fru fortuna överge oss och oturen grina oss i ansiktet?

Både ja och nej. En vinprovare for i backen med ett duns, en armbåge fick ett glas på fall och trikloranisol förstörde för 2004 Chateau Cos d'Estournel och 2000 Pahlmeyer. Ingen posttraumatisk reaktion från vinprovaren ifråga och mig veterligen påverkade fallet inte heller dennes betygsättning under kvällen. Det utspillda glaset kunde snabbt åtgärdas men de där förbannade korkarna....

När dussinet högkvalitativa viner ska avverkas är det ganska tufft med en ratio på nästan 17% korkdefekter. Frågan är hur länge man som konsument är beredd riskera så mycket när vin av hög klass visar oroväckande hög defekttendens?

Fram för mer alternativa förslutningar och avsluta kapitlet kork för samtliga viner som inte har någon utvecklingskurva som överstiger 5-10 år. Portugal och dess korkekslobbyister må skugga mig i en mörk gränd men nu får det vara slut! Lägg allt krut på att enbart framställa toppkvalitativa korkar, sky inga kostnader och de som slutligen väljer buteljera med kork kan hantera kostnaden. Jag menar, kan du hosta upp hundralappar för en flaska kan korkens förhöjda kostnad enkelt bakas in...


Nu kunde Cos utträde räddas med en flaska 2002 Chateau Palmer. Anledningen till det hastiga valet av en nolltvåa var rätt och slätt mindre dekanteringsbehov jämfört med exempelvis en nollfyra. Tack och lov blev vinet förvånansvärt uppskattat även om årgångens grönhet var närvarande. Men Palmer är Palmer; elegans i ett glas!

Som inskränkt Bordeauxsamlare är det uppskattat när någon kommer och lyfter på skygglapparna med jämna mellanrum. Innerst inne vet jag Kalifornien är precis lika bra vinmakare och att det bjuds på många fantastiska producenter. Men det är lika dyrt som Bordeaux och en inrotad smak är svår ändra - den late stannar därför vid sin last.

Men, men, men, Formans 2005 Cabernet Sauvignon var min stora favorit när betyg skulle levereras i första flighten! För ren dagsnjutning var denna en sann silkesfilt i gommen medan vissa föredrog den mer pampiga, och till en början rakt på sak, 2004 Beringer Private Reserve.

Mitt eget bidrag var jag inte lika nöjd med inledningsvis, 2000 Chateau Le Bon Pasteur, men under resan och när vinerna stått ett tag i glaset växte Michel Rollands vin ett par steg och aspirerade på topplaceringen.

Rolland är min husgud. Hans filosofi om att skörda så sent som möjligt men ändå extrahera och jäsa lång tid tilltalar min smak. Bruket av ny ek för såväl lagring som jäsning är sällan ett problem för viner som följer Rollands mall och dessutom är det än mer imponerande att Le Bon Pasteur är så pass bra med tanke på att egendomen ligger på ganska bördig mark i Pomerol. Förutsättningarna borde egentligen inte vara här...

Samma måste sägas om Beringer som gick från en kakaolikörsdoftande gräddpuck till ett störtskönt, elegant kraftpaket. Wow! Även här, som i Le Bon Pasteur står vinmakandet i centrum även om det naturligtvis är högklassiga druvor man arbetar med.

2002 Mayacamas, 2001 Chateau Pontet-Canet och 2002 Chateau Palmer läckra även de men det är förra trion som tog mig med storm.

I pausen mellan de två provningarna rusar Henrik upp i köket och avslutar tillagningen av kvällens rätt; lammytterfilé med rödvinssky, saffrans-zabaglione, haricots verts och en vitlöksdoftande potatisgratäng. Stortjejen Clara, två år, vill ner och titta vad pojkarna har för sig i källaren men blir lite avskräckt när hon ser allt för många nya ansikten. Betrakta med stor nyfikenhet på avstånd är dock fina grejer; i pappas knä.

Michel drar fram en extra flaska som visar hur förbannat gott det kan vara med mogen Napa. 1999 Frog's Leap. Inte stort, bara ren njutning med sina närmast Bordeauxliknande lätt gröna och parfymerade stil. Återigen, plånboken avgör hur många vinområden samlingen ska bestå av men nog hade jag med glädje sett fler mognande kalifornier i min egen modesta kollektion. Frågan har ställts förut men efter kvällens upplevelser skriker desperationen inom mig; har ingen ett snuskigt välavlönat jobb till mig!

Medan Michel bjuder på mogen Napa drar jag fram en så kallad gomrensare innan maten. Medveten om att det var en udda skepnad var det dock enligt smakpanelen snarare en gylföppnare och jag tror få lär rusa för att inhandla mousserande Silvaner från Franken! Hans Wirsching är en av de främsta i bocksbeutellandet men vi var nog alla överens om att det här var mer ett vin som breddade ens personliga provningsram än rent njutbart. Sorry Hans; fel publik.

Lammet var kalas och att självmant anmäla sig till kökstjänst under en provning som denna är av Moder Teresa-karaktär. Tack Henrik!

Flight två provades under aningen mer stressiga förhållanden, åtminstone för undertecknad såsom diskpojk och allmän köksassistent, och för kocken Henrik. Väl på plats med glasen framför oss började dock en underbar doftresa.

Sekundära dofter tar över och både en och annan häst passerades. Vissa mer djuriska - andra stannade vid hästsadeln. Yppigheten är puts väck och nu gäller mogna röda bärtoner, örtighet, elegant integrerad ek och i vissa fall en komplexitet som är svår överträffa.

Även om Dunn Vineyards 1984:a avgick med sistaplatsen var det inget dåligt vin. Kanske min fascination överför gamla viner tog överhand men nog släppte det lite av den inledande svampen och sojan efter ett tag i glaset? Michel som tagit med flaskan berättar han fortfarande väntar på att få prova en mogen Dunn!

Bordeaux ställer upp med 1995 Chateau Lynch-Bages från Pauillac, 1990 Chateau Leoville-Barton från Saint Julien och 1986 Chateau Talbot från samma område. Napa, förutom Dunns 1984:a, består av 1987 Silverado och 1994 Spottswoode.

Talbot avgår med segern och det är välförtjänt. Det är utan tvekan kvällens flaska och den doftexplosion 86:an bjuder på gör det lätt förstå varför man fastnar i Bordeauxträsket. Slottet är ett av de större i Saint Julien och idag tyvärr långt från forna dagars glans. Inte dåligt, absolut inte, men bara ett i mängden.

Robert Parker ställer sig också frågan varför slottet inte kan kopiera bedrifterna från 1982 (96 poäng Robert Parker) och 1986 (RP 96 p). Två årgångar som visar vad Talbot faktiskt är kapabelt till.

Spottswoode förresten; ett vin jag gillade starkt men som tydligen kunde bättre i årgången enligt allas vår Kalifornienkännare Michel. Flaskvariation? Måhända men jag gillade hursom och kanske det hänger samman med att det var en av mina första stora Kalifornienupplevelser för snart 15 år sedan! Att i övrigt ha Michel med oss denna kväll var en sann fröjd och historierna kring många av egendomarna i Kalifornien var en ynnest få ta del av.

Efter moget behövs ungt för att återställa gommen. Vi hamnar i en diskussion kring Bourgogne samtidigt som ostarna åker fram. Vad är då bättre än att plocka fram två Pinot-viner från druvans högsäte och låta gruppen fortsätta prova blint!


Jag bestämmer mig för ett Corton-race; en 2006 från Domaine Rapet och en 2002 från La Pousse d'Or. Underbart munskölj och en befrielse efter alla sträva cabbar! Särskilt den sistnämnda levererar ren och skär njutning även om Rapet's rena frukt kanske var den gomrensare vi främst behövde just då? Som alltid när det dricks bra Bourgogne fälls den i vinsammanhang klassiska kommentaren "Jag borde ha mer Bourgogne i samlingen".

Innan hundarna släpps loss och gästerna skickas ut ur källaren är det färdknäpp som gäller. Och hos en Madeiratok är det givetvis vulkanvin i avslutningsglaset.

Terrantez från Adegas de Torreao får stå för refrängen och min sista flaska av den förmodade 1906:an ryker. Flaskan har dekanterats i god tid och man får utan tvekan veta man lever när smakens syraattack angriper! För mig gudomligt, andra må bli avskräckta; att det är unikt och historia runt omkring vinet är det dock inget snack om. Ha i åtanke att det idag endast finns runt 750 rankor Terrantez kvar på ön och du förstår...

Klockan närmar sig midnatt. Mer än sju timmar har fortlöpt och ensam står jag där med sopkvasten i handen. Förresten, efter att ha städat och diskat undan alla spår efter bataljen mellan kontinenterna är det få saker som slår sätta sig i soffan, knäcka en iskall coke, trycka i sig några chips och plöja kvällens alla fotbollsresultat på text-tv. Zlatan regerar men herre jävlar vilken passning av Elm!

Vinveckan som varit - #35

En tuff vecka är över och gommen har gjort sig förtjänt av några dagars avhållsamhet från allt vad vin heter! Först fick emaljen sitt under veckans provning av fatprover från Bordeaux 2008, och sedan bjöd lördagen på en minnesvärd batalj mellan Bordeaux och Kalifornien.

Men mest minnesvärt av allt? Alla fantastiska människor vinintresset har givit mig! För ett år sedan kände jag inte någon av dem kring lördagens sittning nämnvärt - numer är de bollplank, oerhört härliga medprovare och samma entusiaster som mig själv! Tänk vad en blogg kan generera...

Välkommen läsa veckans vinkrönika - den 35:e i ordningen.

*

Det sitter i nian så varför oroa sig? 2009 i Bourgogne kommer bli stort - så är det bara. En titt genom decennierna avslöjar också att åren 1949, 1959, 1969, 1979, 1989 och 1999 alla varit gynsamma mot Bourgogne!

Och tro det eller ej; så här långt är odlarna i Pinot Noirs högsäte mycket entusiastiska och även om skörden ser ut att bli något mindre än året innan är kvaliteten så här långt desto högre.

*

Madeira har upplevt sin beskärda del av epidemier; först Oidium och sedan vinlus. Sjukdomarnas framfart i vinmarkerna fick monokulturen på fall och andra grödor tog allt mer över och många klassiska vinmarker på ön är numer banan- eller sockerrörsodlingar!

Men nu kanske läget är det omvända, att öns vin kan dra nytta av den härjande influensan! Nattvarden är under luppen och i dessa smittotider är starkvin ett säkrare kort i kristi bägare. Kan Madeira utnyttja läget och se till att Kristi blod smakar fortifierat kanske kyrkan är genvägen till ny framgång för Atlantöns viner?

*

Svavel. Ingen höjdare men tyvärr ack så nödvändig i vår älskade dryck. Dess förmåga stoppa vinet från oxidation och att drycken färgmässigt lockas till den mörka sidan i och med luftkontakt, är känt. Att det dessutom bakteriedödar gör inte saken sämre. Men även om mängderna är små framkallar svavel allergiska reaktioner hos många som helt tvingas avstå vin.

Nu är det inte bara att avlägsna svavlet från processen; många är vi som smakat resultatet från dessa viner; ibland storartade, ibland kloak, för tyvärr finns ingen ersättningsmetod än. Dessutom bildas en liten del svavel under vinframställningen så problemet kvarstår även utan tillsatsen.

Fast kanske, kanske det finns hopp för alla allergiker och givetvis oss andra också som ändå redan får i oss tillräckligt med gift! SurePure i Sydafrika har med stor framgång använt sig av ultravioletta strålar vid framställning av juice och andra drycker utan alkohol. Metoden har reducerat mängden svavel avsevärt i dryckerna genom de ultravioletta strålarna och förhindrat bakteriernas utveckling. Tillvägagångssättet är nu godkänt även på vin i landet och det återstår se vilka mängder svavel som återstår efter strålningsangreppet.

Siste man på jordklotet att anamma tekniken? Tja, oddset lär inte överstiga 1,01 på att Nicolas Joly och dennes Clos de la Coulée de Serrant i Loire är en seriös kandidat! Nicolas som menar att streckkodsavläsaren förstör vinet och därigenom vägrar EAN-kod på flaskorna lär aldrig köpa SurePure's koncept!

*

1990 Chateau Leoville-Barton, 2004 Beringer Private Reserve, 1984 Dunn Vineyards, 1986 Chateau Talbot....jag kan fortsätta ett tag till. Sällan har min flaskåtervinningsstation sett så många högklassiga flaskor på en gång och det var närmast vemodigt slänga alla dessa upplevelser!

Kvällen innan var det upplagt för titelkamp mellan Kalifornien och Bordeaux; dryga dussinets personers mer extensiva tolkning av den kända provningen anordnad i Paris 1976 av Steven Spurrier.

Två race; först sex ungdomar och sedan sex åldersherrar. Max tusen kronor flaskan och att det således var upplagt för 12 storslagna upplevelser och gåshud förstår nog nog de flesta vinälskare!


13 personer kring bordet är vågat om man är vidskeplig. Nu var dock oturen endast framme med sitt fula tryne ett par gånger och inget var av den karaktär att vi saknade botemedel.

En stol gav vika och skickade en vinprovare i golvet, en armbåge kom för nära ett glas och två viner hade fått påhälsning av trikloranisol. Ersättningsflaskor räddade provningen, den trasiga stolen ersattes och det utspillda glaset fylldes på men vi var ändå många som stönade högt när 2004 Cos d'Estournel och 2000 Pahlmeyer var defekta. Ersättarna var utan tvivel spännande även de och hela provningens slutresultat gav Bordeaux en efterlängtad revansch!

Visst, vi sysslar med hårklyveri men något vin var tvunget vara bäst, och något sämst. I avdelningen ungdom segrade 2000 Le Bon Pasteur - Michel Rollands Pomerolegendom. Bland de mogna segrade den numer legendariska 1986 Chateau Talbot som än en gång var overkligt bra för egendomen. Skickade de in tankbilar från Hermitage om natten för att fylla på i tankarna?

12 upplevelser och det var inte utan man längtade efter en Mouton Cadet och California Red för att få lite distans och verklighetsanpassning emellanåt. Men oj vad jag gillade Formans Cabernet Sauvignon från 2005. En i dagsläget orgie i ren njutning, doft - som smakmässigt men utan tvivel har många år framför sig! Vi Bordeaux-tokar är inte mer trångsynta än att vi kan sätta en Napa som nummer ett ibland...

*

Förresten, vinvärldens mest besvärliga etikett - att fotografera är......Chateau Palmer.

Ja, den är snygg men attans vad irriterande den är att dokumentera! Guldet och svärtan är ingen bra kombination för en amatörfotograf.

*

Systembolaget släpper sista delen 2006 Bordeaux ur sin egen version av en primeur. Man kan knappast beskylla institutionen för att inte vara konsekvent. Precis som med övriga inköps- och försäljningssätt är även en primeur ur tid i förhållande till övriga Europa.

Jag småler när jag skummar genom oktober månads varunytt och ser de kvoterar flaskorna! 2006! Förutom att vara bland de mest löjeväckande priserna jag sett är det komiskt tro det blir slagsmål om viner från en årgång som sannolikt inte gör något större avstamp i historien. Övriga Europa har kämpat sedan maj 2007 med att sälja sina nollsexor och det har inte varit en lätt uppgift. Kanske räddades årgångens höga prissättning ändå av det faktum man lyckades pricka in försäljningsstarten i högkonjunkturens absoluta topp?

Den rövaren går inte nu och många 2006:or lär bli hyllvärmare runtom i Sverige.

*

Alltså, jag gillar och stödjer Röda Korset. Tro inget annat. Visst, den lilla vinkällaren a k a gör-det-själv satsen står där fortfarande i fönstret och den må väl betraktas som rätt harmlös, men nog är det väl ändå lite vågat när de nu även försöker kränga vin!

En titt i fönstret i söndags och vi ser en sommerlierlåda med korkskruv, temperaturmätare, folieskärare; allt det där ni vet. Men det ligger även en flaska vin i boxen. Visst, en liten ynklig på kanske 20 cl men vin är det och full är den! Cabernet Sauvignon från Italien! 12%. Go Röda Korset - vår nya Harry Franzén! Jag stödjer er hela vägen in i kaklet!

*

En halvlek Bordeaux 2008, en halvlek BoIS. Så utvecklade sig tisdagen för min del när den svåra bortamatchen mot Syrianska visades i tv! Och vilken kväll det blev; 2008 var hur spännande som helst och väl hemma spelade BoIS hem en trepoängare. Väsby nästa och kvällens match gick även den till randigt. Hoppet fortsätter leva - nästa Ljungskile borta och utan att veta något om laget låter det som ett sluggergäng. Onda aningar...

*

Bordeaux 2008 med svinen!

Har du tio minuter över? Intresserad av Bordeaux? Då hoppas jag mitt alster kan intressera – annars, skriv ut och lägg vid nattduksbordet och du har ett textbombardemang som får dig somna omgående!

Planen är enkel. Först Merlot-territorium, sedan Cabernet Sauvignon-riket. Pomerol, Saint Emilion, Pessac-Léognan och till sist Médoc-halvön. Agendan innebär emellertid ett hoppande mellan stationerna men vad gör det när Bordeaux 2008 står på programmet och Tryffelsvinet arrangerar sitt årliga Beyerman-besök.

Negociantfirman från Bordeaux är på resa och på sin tour till Oslo, Stockholm, Köpenhamn och London har de ett stall av eminenta slott som visar upp den på pappret intressanta och närmast unika årgången 2008. För att underlätta för provaren kastas ett referensvin in i provningen och de flesta tar chansen/risken visa upp sin nollsjua.

2007 ja; decenniets sämsta vid sidan av 2002. Medan många nolltvåor för min del bjuder på lite väl stjälkiga och gröna drag, samt torra tanniner och blek frukt, är nollsjuornas problem mer att de är så tunna i mittregistret. Fin doft ja, men det händer på tok för lite i gommen. Att de lär utveckla mer grönhet när den initiala fatkaraktären avtar är knappast någon uppseendeväckande gissning. Ändå, 2007 kan bjuda på delikata, om än lätta viner som gör jobbet till måltiden. Problemet är dock att girigheten satt käpp för detta och 2007:ornas prissättning är den mest snedvridna sedan 1997:ornas brist på verklighetsförankring.

Vissa tycks redan ha gett upp '07 och ställer upp med '04 eller '06, två årgångar som till viss del minner om '08. Domaine de Chevalier väljer skänka 2002:an vilket kanske är smart? 2008:an framstod utan tvekan som ett stort vin vid sidan av den stalliga och lätt stjälkiga nolltvåan – som ändock på något endimensionellt vis var charmig.

Kvällens cooling är utan tvekan Christian Dauriac, ägare till Saint Emilion-slotten Destieux och Montlisse samt Pomerol-egendomen La Clémence. Förutom varandes en mycket sympatisk herre med nära till skratt är han även en generös man. För hur ska man annars tolka hans andra bidrag på bordet, La Clémence? Tillhörandes falangen garageviner är produktionen minimal och säljer sig självt. Att då skänka 1999:an som referens var inget annat än generositet utöver det vanliga. Och vilket vin sen Christian, 1999 La Clémence är så sensuellt och mjukporrigt som bara Pomerol kan bli och för en hängiven anhängare av garagevinerna är det en fröjd se hur väl vinet utvecklats under tio år. Eat that doubters!

Specifika rekommendationer är vanskliga. Vi gillar alla olika viner och stilar. Men någonstans finns ändå en grundkvalitet och när denna är anmärkningsvärd vill jag lyfta fram dessa. Vinerna som nedan nämns är mina favoriter från Beyermans besök. Fler provades men jag vill inte avskräcka från läsning! Ha dock i åtanke jag är Merlot:are och fäblessen för Saint Emilion, Pomerol och Pessac-Léognan har viss övervikt bland superlativen.

Inledningsvis; 2008 är över alla förväntningar! Merlot-vinerna är såväl koncentrerade som strama och välstrukturerade i sin skepnad. Inte alls samma fetma som exempelvis 1998 vid samma ålder men med mer klassiskt strukturerade tanniner. Trodde jag det i juli månad 2008 när vi stod där i markerna och kikade? Två veckor efter var man då och det var förvånansvärt kyligt i Bordeaux...

Nu är det september som avgör utgången och med tanke på månadens generositet 2008 var succén ett faktum. Flertalet producenter i Libourneområdet berättar också skörden startat exceptionellt sent. Några startade sista dagarna i september och avslutade sin skörd först runt 20 oktober! Inga extrema avvikelser i form av förhöjda procentsatser Cabernet i Saint Emilion utan man följde något så när odlingarnas sammansättning.

Högsta lägstanivå finner jag som sagt i Saint Emilion och Pomerol och till viss del även Pessac-Léognan. Medocvinerna är ruskigt bra även de men här var noterna mer svajande.

Ok, då kör vi!

Chateau L’Angelus, Saint Emilion

L’Angelus är stort och exceptionellt koncentrerat. Inte för alla men gillar du flörtandet med garagekulturen och ändå önskar ett ben kvar i den traditionella myllan är 2008 det mest prisvärda du lär springa in i från L’Angelus på bra länge. Prisvärt förresten, vinet kostar tusenlappen och det kan tyckas komiskt använda sådana begrepp, men faktum är att det är 30-40% under slottets normala pris.

Nollåttan fullkomligen osar mineral i sin ungdom. Det är tätt och med en sötmogen frukt. Ändå svalt på samma gång. Fullpackad smak med enorm täthet, rasiga syror och en klockren balans. Det här är stort och blir större! 2006:an ställer upp som sparringpartner och är även detta av toppkvalitet. Jag föredrar '08 men '06 har L’Angelus signum, elegant så det förslår kombinerat med kraft och saft. Eleganta rasiga syror . Ska jag dock gräva djupt i plånboken och inhandla en-två flaskor är det utan tvekan 2008 som står på inköpslistan. Nollsex är löjevärt prissatt.

Vignobles Comtes von Neipperg

Magali Malet är marknads- och kommunikationsansvarig för Neippergs imperium och med sig har hon Castillon-slottet Chateau d'Aiguilhe samt Saint Emilion-egendomarna Clos de l'Oratoire och Canon La Gaffelière. 2008 och 2007 av respektive trio. Som stor anhängare av den nya skolan i Saint Emilion har Stephan von Neippergs viner ofta tilltalat min gom. 2008 gör mig inte besviken och särskilt är det Canon La Gaffelière som sticker ut med sin elegans, koncentration och fina balans. Inte samma koncentration som L'Angelus men mer elegans. Trots skördeuttaget ändå var nere på 28 hektoliter/hektaren berättar Magali.

Clos de l'Oratoire är numret mindre utan att för den sakens skull vara dålig. Här råder fin balans och mer finstämdhet men likväl, i en stram skrud. Soutard är granne till slottet och maj månads golfbollshagel förstörde 90% av slottets potentiella skörd medan Oratoire slapp undan med änglavakt!

Slutligen en avstickare till Côtes de Castillon och d'Aiguilhe. Enklare ja men ett jäkla bra vin ändå när den kan landas under tjugolappen, en europeisk sådan vill säga.

Hos Neipperg blev skillnaden mellan 2008 och 2007 markant. Nollsjuornas var behagliga och lätta ta till sig men inget snack om saken; de var lätta och med kort liv framför sig. Spara dina slantar och lägg dem på nollåtta. Eller ha is i magen och avvakta utgången av 2009!

Kuriosa; för den ekonomiskt bekymmersfria finns även lyxetiketten La Mondotte. Neippergs prestigevin var nere på 18 hl/ha i skördeuttag 2008! Jo jag tackar jag...

Vignobles Dauriac

Christian Dauriac har tagit sig tiden hänga med på Skandinavien och brittouren. Och det är jag glad för eftersom Destieux representerar något av det mest prisvärda i dagens Saint Emilion! Det är moderna viner; ingen traditionell med murriga toner och plommon en masse. Nej, Christians slott är generöst med faten, plockar sent och håller lågt skördeuttag. Kanske lite inspirerad av Rolland får han ändå ut ett rejält lass tanniner att backa upp den söta frukten. 2005:an är, trots att smaknoteringen är ett år tillbaka i tiden, fortfarande fastetsad i min gom och jag har stora förväntningar på nollåttan som han skänker.

Och visst levererar Destieux återigen även om jag är säker på att den inte når upp till nollfemmans nivå. Mittregistret är aningen klent vilket drar ner lite på helhetsintrycket. Dock, kan den landa runt EUR 30 per flaska är det ett bra köp. 2004:an serveras som referensvin, en årgång jag provat tidigare och avstår denna runda. Ögonen har nämligen fastnat på garagevinet La Clémence, också den i Dauriacs ägo. Med en minimal produktion, runt 6-7000 flaskor årligen är det sympatiskt ta med vinet på rundresan.

2008:an är läckert sensuell och med sötmogen frukt, redan nu inlindad i ny ek. Nyregnade stenar en varm sommardag; oj vilken skön närvaro det är i doften! Elegant, balanserad mörk frukt, inbjudande ek och mineral. Inte så koncentrerat men tillhör utan tvekan kvällens tjusare. La Clémence blir ingen långliggare a la L'Angelus men 10-12 år lär den klara utan tvekan. 1999:an som tidigare nämnts tar hem segern som provningens charmknippe nummer ett. Om jag förstod det rätt dessutom debutårgången för vinet! Jag höjer mitt glas och tackar! Pomerol is da shit!

Chateau Gazin

Normalt en lite stöddigare Pomerol och jag drar mig till minnes mitt senaste möte med nollettan, ett imponerande bra vin. Nollåttan skänks och det första som direkt slår mig är Philip Togni! Fatrostningen bjuder nämligen på exakt samma toner jag finner i Tognis viner och det är inte illa!

Sedär, en Bordeauxnörd som mig själv kan också sätta Napavin som referens, prototyp! Rostningen är bara så klockren med sina toner av vanilj, kaffe och popcorn och frukten är skönt mogen. Bra kraft i vinet och ett nummer större än exempelvis La Clémence får jag nog erkänna. Gazin kan, inget nytt, men ändå är det ett av kvällens överraskningar. Så här bra trodde jag inte om Gazin.

Clos Fourtet

Vad hände egentligen 2005? 98 parkerpinnar är det samma som Gerard Perses Chateau Pavie men medan den sistnämnda ligger på den nivån hela tiden är Clos Fourtet en stigande stjärna. Äldre årgångar jag provat av egendomens vin har varit i den gamla skolans stil och slottet har varit en av underpresterarna i lång tid. Dessutom med för hög klassificering så att priserna kunnat bibehållas snuskigt höga. Nu är Saint Emilions klassificering skrotad, återinsatt, skrotad, återinsatt, tagen till domstol....ja ni ser. Visst är det larvigt? Vad ska Bordeaux med klassificeringar till när de ändå inte ger någon som helst uppdaterad indikation på ett slotts status.

Med nollfemman har Clos Fourtet återigen blickarna på sig. Var det en enskild händelse och ett lyckokast eller är man på banan igen? Minns vinerna från Talbot åren 1982 och 1986. Monumentala viner men vad hände sedan?

Såväl '08 som referensen '06 visade att man är att räkna med även om inget av dem kom upp de de poängnivåer 2005 erhållit. 2008 faller mig mest i smaken för sin stramare stil. Mer klassisk St Emilion än konkurrenterna för kvällen och här bjuds på kall mineral, mörka körsbär och i övrigt lite dova, återhållna drag. Men mycket gott finns det där nere i djupet och skulle vara spännande prova om 10-12 år.

Egendomen köpte Moulis-slottet Poujeaux i januari 2008 och denna kunde också provas. Genast blev skillnaden större och det är bara inse Bordeaux allt mer blir som Bourgogne; det sitter i prislappen. Dock, fantasterna av Poujeaux vet jag finns därute. Kanske ni ska hålla ett öga på slottet nu och köpa på er några flaskor äldre årgångar för i och med förvärvet av egendomen har Clos Fourtet anlitat samma konsult till Poujeaux, Stéphane Derenoncourt.

Stéphane är sannolikt Rollands arvtagare och gillar man inte dennes stil ska man nog se till lassa på av gammal Poujeaux för den lär snart vara ett minne blott! Derenoncourt förresten; en autodidakt som blivit ett av de största namnen i Bordeaux. Utan någon som helst vinbakgrund!

Ett hopp sydväst och jag är nu i Pessac-Léognan och fyra egendomar hamnar på minnesvärda listan.

Chateau Les Carmes Haut Brion

Jag mejlade med Didier Furt innan kvällens tillställning. Efter vårt besök hos dem sommaren 2008, där vi blev generöst mottagna och visade runt egendomen av Didiers dotter Peneleope (vinmakare sedan 2005) har Les Carmes en speciell plats i mitt hjärta. Vinet har visserligen sedan jag provade det första gången fallit mig i smaken de tillfällen jag druckit lillebrodern till Haut-Brion och La Mission Haut-Brion. Men ni vet hur det är; ett gästvänligt och personligt bemötande när man bemödat leta upp producenten ger en skjuts i rätt riktning.

Berätta vilka dina favoritviner är och jag vågar nog påstå du säkert besökt producenten vid något tillfälle. Eller hur?

Nu har Penelope precis fått en son, och kan inte deltaga, utan sänder farsan till Stockholm. Didier är en av de första jag letar upp när jag kommer, för att hälsa och få ett litet snack innan horderna kommer. Han skiner upp när jag kommer och börjar genast gräva i sin portfölj. Se här Niklas; jag har kopierat vår korrespondens! Vi får oss ett snack och Didier, som är en oerhört charmerande slottsherre, berättar stolt om sitt barnbarn och Penelope som rusar runt nere på slottet och med ungen på magen. Ingen mammaledighet här inte - grabben får vara med från första stund!

Les Carmes Haut Brion är nära, mycket nära sina världskända grannar. Jordmånen skiljer sig dock något åt och här är mer lera. Merlot upptar 50% av markerna, Cabernet Franc 40 och resterande är Cabernet Sauvignon. Sammansättningen förklarar varför Les Carmes bjuder på sådan parfym i unga år; såväl Merlot som Franc står för läckra parfymerade toner vilket särskilt märks i 2008:an som är oerhört blommig i sin framtoning. Mineral backar upp och fin körsbärsfrukt, saffran och vinbär ger djup. Stramt, elegant och fruktpackat i en ganska stöddig stil men ändå älskvärt. Jag erkänner, det här förtjänar runt 91-92 poäng, men jag är såld....

Nollsjuan är tappad i maj och nu distribuerad. Återigen en lättare stil men väldigt lätt gilla och ta till sig. Men hur mycket jag än tycker om Furt-familjen så är '07 för dyrt i förhållande till det vinet levererar. När kommer prissänkningarna? Jag dricker det gärna till min lammstek.

Chateau Haut-Bailly

Jag letar mig vidare till en annan personlig favorit, Haut-Bailly. Den förtjusande ägarinnan, Véronique Sanders, är på plats och serverar sina viner. Och återigen, trots den vackra miljön inne på Nordiska muséet, förflyttas jag till vinmarkerna runt Haut-Bailly och minns när jag stod där förra sommaren, på den högsta punkten i Pessac. Just här växer slottets äldsta rankor och det finns till och med oympade stockar - Carmenere dessutom!

Haut-Bailly är ett av regionens tuffaste viner att bedöma som ungt. Oftast slutet och aningen vresigt de gånger jag haft tillfälle prova vinet i sin ungdom. Vidare är det enligt min mening ett vin som ofta fått oförtjänt låga poäng om man vandrar längre tillbaka i tiden. Just på grund av sin ungdomliga ilska. Men även här sker saker och även om Haut-Bailly fortfarande är mineraldoftens högsäte i Pessac-Léognan är det desto lättare ta till sig numer.

Jag fick en pratstund med Veronique och hon berättade bland annat om deras förväntningar på 2009. Varma dagar, kalla nätter. Så har det sett ut sommaren nollnio och är september vänligt sinnad hade de ett nytt 2005! Peppar, peppar ta i trä.

Det skänks nollåtta och nollsju och trots min förkärlek till slottet gör jag ett försök vara objektiv och mindre färgad; det här var kvällens nollåtta - och nollsjua! Bägge välbalanserade viner med rasiga syror, klingande ren frukt, återhållna fattoner och mineral, mineral! 2008 ett par nummer större givetvis. Oj så bra och fortfarande på rimliga prisnivåer ute i Europa. Gillar du klassisk Bordeaux är detta ett vin söka.

Chateau Smith-Haut-Lafitte

Närliggande multisysslarslottet SHL har seglat upp som mångas favorit senaste åren och det är utan tvekan ett vin som är lätt ta till sig. Cathiards, som äger slottet, har en förkärlek för supermogna druvor och mycket fat; något som nollåttan bjuder på. Kvällens sötaste doft. Vilken skillnad mot närbelägna Haut-Bailly!

Hursomhelst är det bra, riktigt bra men kanske inte min kopp. Visst gillar jag fat men tilltalas ändå inte av deras nollåtta i samma grad som exempelvis de också moderna och ekfatsstinna Saint Emilion-vinerna. Men i ett försök vara så objektiv det bara går så är det ett mycket bra vin. Många lär falla för dess rättframhet.

Den vita SHL 2007 är dock ljuvlig! Vilken förförande doft! Buxbom, rostade ektoner, vax, vinbär och mineral. Stramt och med läcker syra indikerandes ett liv på 10 år inte skulle vara ett hinder. Dock, jag dricker det helst med den ungdomliga frukten i behåll och om kanske 3-4 år? 90% Sauvignon Blanc och 5 vardera av Sauvignon Gris och Semillon.

Domaine de Chevalier

Här har vi en som vaknat till liv på rödvinssidan efter att ha slumrat allt för länge och fokuserat enbart på deras vita! Nu är visserligen vit Domaine de Chevalier en av de främsta i Bordeaux men det är glädjande se man äntligen är på banan igen med sitt röda. Tidigare eleganta och örtiga röda, numer större koncentration, fräschhet, frukt och mineralton.

Jag gillar DDC inte sneglat för mycket åt exempelvis den stil Smith Haut Lafitte levererar för det här avviker en del från övriga Pessac-slott. Nollåttan är stilig, stram och finessrik. Lagom ekig, inte den mest koncentrerade men med alla komponenter på plats. En glädje prova!

2002 är referens och är småmysigt och med vis charm - men dock fortfarande en ganska endimensionell nolltvåa. Inget jag spenderar några nämnvärda kronor på. Däremot gav den kanske sken av att 2008 var så mycket bättre? Vad vet jag...
Vit Domaine de Chevalier. 2008. Stort, stort, stort! En annan klass än SHL och det är bara att bocka och tacka för smakprovet. Fetare i sin stil men med kall, vinbärsaktig frukt, mineral, fat och vax. Knivskarp precision i syrorna - hur gör han - och sådant fint mittregister. Långt och lovande. Kvällens vita - frågan är om denna dock är lika bra som 2007?

Médoc-halvön bjöd på flera stora upplevelser. Jämnheten var inte den samma som för Merlot-områdena men topparna var av allra högsta klass.

Chateau Branaire-Ducru

Länge ett av slotten som inte nådde upp till sin potential men i och med Patrick Maroteaux förvärv av egendomen började saker och ting ske. Ett andravin introducerades och slottet rustades upp; i vinmarkerna och källare. Som manager anställdes Philippe Dhalluin som gjorde ett så pass bra jobb med Branaire att Mouton-Rotschild fick upp ögonen för mannens uppenbara talang. Dhalluin lämnade 2001 och nog fanns det en oro slottet skulle tappa i och med förlusten men icke. Istället har kvaliteten kunnat bibehållas och frågan är om den inte till och med höjts!

Nuvarande manager a k a directeur Jean Dominique Videau är på plats och skänker fatprovet samt 2004. 2008 imponerar stort med en öppen svartvinbärsblommig ton, ek, osande mineral och söta mörka körsbär. Fin mognad, kompakta tanniner men ändå typiskt Branaire-elegant.

Nollfyran är ett vin jag verkligen vill prova då min en primeur-leverantör sålde mig en låda när den släpptes. Då £12,50 exklusive moms och skatt. Idag? En sak är säker; jag har inte köpt grisen i säcken för det här har allt du kan önska dig av årgången. Stallig/läderaktig, kall mineral, körsbär, vinbär och elegant integrerad ek. Lätt örtton. Viss mognad, svag stjälkighet, svarta vinbär och läder. Rostade toner snyggt integrerade. Fortfarande tuff men förvånansvärt sensuell för årgången. Bravo!

Chateau Léoville Poyferré

En vacker ung tjej kommer förbi och ställer nya vattenbringare på Didier Cuveliers bord. Som den fransman han är försvinner han bort tankemässigt ett par sekunder innan blicken är åter. Skönt se det finns andra intressen än vin!

Didiers vin felar inget. 2008:an är mäktig och kraftfullare än Branaire. Nu är det husets stil men den moderna Poyferrén blir aldrig fyrkantig utan lyckas få in balans i tanninpaketet. Här krävs decenniet i källare och lär säkert nå uppåt 15-20 år. Vinet har en viss läderton, vinbär, blyertspenna och kryddhylla. Ganska kraftig ekbehandling men vinet orkar med. Kompakt, mäktigt och en riktig munförstörare - blåfärgen gör att tungan ser smått grotesk ut i sin blålila skepnad!

Chateau Pontet-Canet

Sedan 1975 är Pauillac-slottet i Tesseron-familjens ägo men det är först senaste tio åren vinet upplevt den kanske mest explosionsartade utvecklingen i Médoc! Fortsätt så här och det är lika mycket Premier Cru som de nuvarande. 2008:an är vid sidan om Haut-Bailly bästa nollåttan för kvällen. Öppen doft som bombarderar näsan; svarta vinbär, cederpenna, exotisk kryddbutik, våt sten och mörka körsbär. Generös ek men det skänker bara en extra dimension. Enorm täthet, strävhet och nyansrikt. Underbar balans och massiv frukt. Jag applåderar!

Även om 2008 är köpvärt har handlarna runtom i Europa kvar vin. Klart en finanskris påverkar även vinbranschen men har du möjlighet så är det värt slå till på några slott. Om nu inte 2009 blir än bättre? För inte kan man väl höja priset i april/maj nästa år när de släpps?

Slutligen; varför går man på en tillställning som denna? Är man genuint intresserad av vin, Bordeaux kanske i synnerhet, eller är det så enkelt som ett bra sätt ta reda på favoriterna - innan lådor beställs? Visst finns de sanna tokarna där men en skrämmande stor del av deltagarna kom i mörk kostym och vackra dresser likt det vore Dramatenpremiär - och tokparfymerade! Vi pratar inte några duttar....

Bordeaux är fortfarande status och det var tyvärr allt för många gånger jag vart tvungen avvika från borden för att inte skriva Fahrenheit på samtliga viner! Om man nu inte har doftsinne kvar, vilket mängden parfym skvallrar om, varför.....suck jag ger upp. Bordeaux förtjänar ett bättre klientel, ett enkom vinälskande sådant.

Vinveckan som varit - #34

September är runt hörnet och med den är varje grillkväll kanske den sista. Den ensamma återstående flaskan rosé ska drickas upp och ersättas av mustiga koncentrerade rödtjut - längtan efter nästa sommar kan ta vid. Det är långt dit men ett stambyte i vår bostad gör att famijen tar tillfället i akt och flyr landet fem veckor i februari och mars nästa år. Sommaren är med andra ord inte alls lika avlägsen längre även om ett snitt på tjugo grader på Madeira under början på året mer är som en tidig sommardag.

Men vad gör det; 160 kvm lägenhet och balkong i dryga fem veckor, i en gammal Blandy's lodge utanför Funchal, bara jag, hustrun och småtjejerna. Bra större än vår vardagsbostad! Kan man ha det bättre? Tja, lägg till vingårdsbesök, producentbesök och diverse andra nedtramp i den vulkaniska myllan och ni förstår jag har några av mina fem mest minnesvärda veckor att se fram emot. Kom stambyte, kom februari månad!

Välkommen läsa veckans vinkrönika, den 34:e i ordningen.

*

Man vet man börjar bli till åldern när: hälleflundran man precis köpt slogs in som hällefisk och sparade en hela 35 kr, finner puylinser på utförsäljning i den lokala matbutiken, börjar gilla parfymerade, tvåldoftande och blommiga viner a la Muscat och Gewurztraminer, vaknar halv sju på lördagsmorgnar och är glad för att dagen är så lång, sover lunch och njuter när helgen inte var något annat en ren autostrada i avkoppling tillsammans med familjen.

Guldkornen i vardagen, de är fler än man ibland tror!

*

En tanke; vad händer om nu 2009 blir en ny 2005:a i Bordeaux? Förutsättningarna är där utan tvekan. Ska vi som köpte nollfemmorna känna oss grundlurade när nollnio erbjuds till rejäla summor under uppskrivna 2005? Eller är finanskrisen över i vinvärlden april nästa år när årgången ska ut som en primeur? Det finns onekligen gott om 2008 kvar även om Robert Parker rosat årgången mer än övriga tyckare och priserna dalat.

Har en primeur i Bordeaux, i och med krisen och alla övertramp från odlare och negociantfirmor, spelat ut sin rätt? Inte utan jag börjar tro så även om företeelsen i sig kommer leva kvar. För varför köpa ungt till samma pris som moget?

*

De är under tio till antalet idag, Madeiraproducenterna. Beklagansvärt ja med tanke på hur många de var för hundra år sedan men kanske inte så pjåkigt ändå om man ska spendera fem veckor på ön. Alla kan nämligen besökas! Barbeito, Barros & Sousa, H.M. Borges, MWC, Pereira d'Oliveira, partidistas, skeppare och kontrollorgan se upp; här kommer jag med glaset i ena näven, papper och penna i andra och med kameran runt halsen! Mad about Madeira får material för år framöver!

*

En lek med ord och ett högst medvetet drag förvirra den redan idag vilsna konsumenten. Inte kan då jag tolka det på annat sätt; de enklaste appellationernas ansökan till INAO, kontrollmyndigheten. Bordeaux och Bordeaux Supériur vill ha en högre status och har i sin ansökan bett om appellationen Bordeaux Premier Cru! Nej, jag skämtar inte.

Tanken är att sätta fokus på de bättre vinerna i de två områdena som annars riskerar drunkna i mängden slott. En högre minimumgräns för alkoholhalten ska införas och kontrollen vid den årliga syndikatprovningen ska utstaka Premier Cru slotten. Alltså inga krav på tuffare skördeuttag, druvurval, framställningsmetoder och vingårdsarbete i övrigt. Bara ett syndikat som ska godkänna.

Godtyckligt? Förvirrande? Hånfullt? Ja, vad det i min mening handlar om är rätt och slätt mer betalt. Visst fasen får man mer pengar när det står Premier Cru på etiketten? På samma sätt som epiteten Gran Reserva och Grand Cru flirtar med den godtrogne konsumenten avser den nya titeln i Bordeaux enklaste områden göra. Högre slutpris, samma vin. Blä.

Är du duktig kommer ordet ut. Finns det egentligen någon vinregion i världen som är lika hårt bevakad som Bordeaux? Tror inte det. Således, har du något att komma med lär detta uppmärksammas av Parker & C:o.

*

Stackars Chateau Soutard i Saint Emilion. Hagelstormen som drog in över markerna morgonen den 13 maj, och som ödelade 95% av den potentiella
skörden, kan bli extra bitter om nu 2009 blir ett storslaget år.

Fast kanske, om man är rigorös i sin selektion av de återstående procenten finns
möjligheten skapa ett hett eftertraktat kultvin! Se bara till att det får många superlativ och Soutard har sin alldeles egna 1995 Pingus-historia! För vad är
skillnaden på en båtlast Pingus som går till botten och golfbollsstora hagel som ödelade Soutard's marker? Vinet är borta - låt kultstatusen spira!

*

"Lådvin är en fälla för kvinnor" är en av rubrikerna i måndagens Expressen. Visst, och männen som köper lådvin dricker inte mer?

Hela konceptet med låda är ju att det ska vara lättare att dricka både praktiskt och karaktärsmässigt, och den mentala spärren som många ändå har - att dra upp korken på en flaska, är som bortflugen. Med en ökande försäljning, lådvin har mer än 50 % av den totala andelen vin som säljs på monopolet årligen, är det väl inte märkligt att det leder till fällor, för kvinnor som män?

Konceptet 'praktiskt att bära hem' går verkligen hem hos mången vindrickare och det är inte utan jag undrar hur det känns för Systembolaget och staten att verka för ett begränsat dryckesintag samtidigt som monopolverksamhetens nuvarande försäljning uppmuntrar kvantitet och praktiska kartonger. Jag vet, man kan inte förbjuda men 'Something is rotten in the state of Denmark'...

*

Ikväll; Syrianska på bortaplan. Jag slits mellan tv-soffan då en viss kanal behagar vissa BoIS besök i Södertälje och Tryffelsvinets provning av Bordeaux 2008.
Bordeaux i all ära men landskroniterna Svenska Akademien har nog lösningen: 261 tvingar dig till reträtt! Lösningen heter med andra ord; en halvlek nollåttor och en halvlek BoIS! Vad är väl en bal på slottet....?

*

1999 Ayala Brut Millésimmé

Vi har alla olika utgångslägen. Vissa skriver om vin ideellt, andra har det som sitt levebröd. Bloggare är logiskt nog mer begränsade och skriver oftast om sina egna preferensområden och har sannolikt stött på ett vin genom eget inköp eller dylikt. Dessutom tenderar de flesta inlägg ha tyngdpunkten på positiva upplevelser - även om bedömaren är synnerligen kompetent. Majoriteten av bloggarna skriver nämligen av sig sin passion, sin glädje.

Vinexperterna, såsom de kallas i dagspressen, har det som en del av sitt levebröd - att recensera viner och egna preferenser kan inte styra på samma sätt som för den oavlönade bloggaren. Här hyllar experten ett vin den ena sekunden för att i nästa såga ett annat vid fotknölarna. En del proffstyckare har stor genomslagskraft på gemene mans inköpsvanor och naturligtvis påverkar det i sin tur importören och producenten.

Inget nytt eller revolutionerande så långt. Men om du nu har provat ett vin som det kan finnas viss förväntan på, vare sig det framkommer först efter flaskan avtäckts (om den provas blint) eller om du provar öppet, och vinet är en stor besvikelse kan det finnas all anledning tänka sig för innan sågningen levereras.


Anta du provar en Champagne, låt oss säga 1999 Ayala Millésimé. Viss förväntan är rimligt ha på en årgångschampagne producerad på druvor hämtade från klassiska Grand Cru-lägen i Aÿ, Mareuil sur Aÿ, Cramant, Mesnil sur Oger och Chouilly. Om nu vinet är en besvikelse så visst, låt gå. Allt kan inte vara bra. Men om vinet du provar har drag som kan få dig misstänka flaskvariation, korkdefekt eller felaktig lagring; vad gör du då? Publicerar ditt IG eller omprovar? Hur proffsig är du med andra ord.

En expert ska kunna identifiera skillnaden på ett mediokert hantverk och avvikelser på grund av ovan nämnda faktorer. Baserar provaren intrycket på ett hastigt genomfört smakprov; publicera inte! Finns inte möjligheten till omprovning; publicera inte! Är du osäker huruvida det är mediokert eller defekt på något sätt; publicera inte!


Jag har vid två tillfällen senaste halvåret druckit 1999 Ayala Millésimé. En riktigt bra Pinot-dominerad Champagne, åt det fylligare hållet till. Vinet har visat upp mognad men inga tendenser på att omedelbar konsumtion bör utlysas. Dyr ja, 399 kr, men vi talar om Champagne - en kostsam inventarie.

Om man nu levererar omdömet: "Ett vin som sett sina bästa dagar. Kärnbeskt och bråkigt med oxidativa toner." och bedömer det som ej prisvärt skulle då jag reagera om jag var expert. Låter onekligen som man fått tag på en flaska som spenderat ett halvår två decimeter från en glödhet halogenlampa på Systembolaget alternativt kokat i Lagenas varudepå. Min första tanke skulle inte vara att detta är vad jag kan förvänta mig av en årgångs-Ayala, särskilt inte de karaktäristika som nu nämns. En väletablerad och för många förtroendeingivande smakpanel borde inse detta. Eller är det helt enkelt för omständligt? Kostar för mycket? Eller är det bara skoj såga; spela Allan i femton minuter?

En sågning är mer än bara ord. Det får, när en rikstäckande expert levererar den, stor betydelse för de flesta är inte tillräckligt insatta eller bryr sig överhuvudtaget inte av att undersöka fler experters tyckande, såsom internationella diton som ligger långt före nivån många svenska vinbedömare befinner sig på. Nu är vin till syvende och sist en subjektiv upplevelse och dessutom baserad på egna preferenser men visst går det framföra en bedömning som får anses proffessionell och någorlunda objektiv?

Alltså undrar jag vad Ayala och dess ägare Bollinger egentligen hällt i de flaskor av 1999:an jag korkat upp senaste halvåret då inget av de buttra attributen Vingruppen fann var närvarande i mina flaskor?

Millésimé 1999 uppvisar svag ton av nyjäst bröd, bokna äpplen påminnandes om engelsk cider, blodgrape, rostade mandlar och mineral. Komplext även om det säkert kan lägga sig till med än mer subtila toner om något år.

Tät mousse och en smak som avviker något från doften i och med en stramare skrud och lite mer citrus och nöttoner. Matigt. De lätt unkna äpplena är kvar och likaså brödigheten. Viss blommighet i den citronkrämiga eftersmaken. Inte den längsta av eftersmaker men en renklingande sådan och definitivt en Champagne av klass.

Jag är ingen poängsättare men att det här är värdigt 90-91 poäng är det inget snack om för min del.

1999 Ayala kan med andra ord varmt rekommenderas av en glad amatör. Dock ej den flaskan som står under halogenlampan...